Illustration: Hugo Hernqvist

Kommentar

Du ser
huset som står obyggt mot
horisonten som står redo att
sväljas.

Kedjans kättingar spänner, en sida
mot nästa. Ingen mast att hålla sig i
när havet viskar,
viner över hällen.

Du känner dig spännas mellan stenar
en kätting mot nästa.
Havet kan inte längre
lalla om oupptäckta kontinenter.

Kedjan spänns;
en dag ska den brista.
En dag
som alla andra.
Men vågorna vilar mot stenen.


Och där står måshavet, måsskriet
Thalatta, Thalatta… modersmjölksfradgans
salta galenskap. Femfringade bjälkar
över vågryggen – vitt hår kammat,
och kylan, ditt behov.

Det finns inget pastellblå stiltje
mot himmelsbranden, bara
brinna i vatten,
förtäras av porernas implosion,
känna
hur blodet drar sig tillbaka,
en petad snigel.

Det viner i klipporna:
Lever du lever…
Trots allt.


du har sett det
för första gången
förut
vitaste silver vitt hår fågelspillning
måsskri
tidsurskillning
likt en spegel.
Sångmö, sjung om den man…
Nej.
Tre bitar plank.
Kluck.

Text: Samuel Berglöf, mountainleaf.org