JAGA JAGET MED INÅTVÄNDA PUPILLER
Djupa andetag
En tyst minut
Inåtvända pupiller
Inåtvänd blick
kroppen på en röntgenbrits
studie av själ
Barndomens medelålder
de tidiga tonåren
jag bodde i en liten by
bron begränsade mig
jag hade en känsla av ett avstånd.
Jag befann mig i en mellanhand
jag hade en fot på ena sidan av bron
den andra foten i min lilla by
jag tror den var i min kropp
jag utövade spagat.
Detta var ett startskott,
jag var omogen och ovetandes om meditation.
Innebörden av att se sig i spegeln
den kraften är stor
den kunskapen har ett värde
jag lärde inte mig denna läxan
jag speglade mig i andra.
Jag sökte efter
jag ville lyfta upp min själ
jag tog hjälp av dopaminet
det extroverta dopaminet
intrycken utifrån samhället.
Förbannelsen gav mig bakläxa
och straffade mig
det tog lång tid att utföra kvarsittningen
jag förklädde mig i en stil som inte passade
jag ville upplyftas av bekräftelsen
jag kallar mig Clownen Jac
den Clownen som spelar en roll
den clownen som är omtyckt
clownen som hatar sig själv
och som inte är familjär med sin själ.
–
–
–
Jag ligger på en brits
utför bänkpress för att bygga mina muskler
ett arbete vars ursprung härstammar inom mig
min rygg knakar
utsträckningen av musklerna smattrar
mina muskler byggs upp
min själ målas upp på väggen
denna gången målar jag inte fan
denna gången använder jag inte färglagt blod
denna gången använder jag avgiftat blod.
Det fula inom mig
roten av det ni ser
det lilla barnet
ni ser det på mitt födelsemärke.
Nutidens punk
företaget av din egen kropp
tvåtusentalets resa av allt som kommer din väg
jag startar mitt eget företag
det är i denna tid revolten tar fart
vi försöker driva vårt eget företag
vi har inte ens gått ut skolan.
Jag skulle varit varsam
försiktig med att blockera själ
målat upp den och dödat den
idag syns mitt födelsemärke igen
jag ska inte fly.
–
–
–
Jag hatar att se mina läsare
jag besökte den lokala puben i fredags
Jon Fosse intervjuades dagen innan,
jag ser dig.
Min rot,
mitt inre barn,
mitt födelsemärke,
yttrade sig
självhatet klädde mitt ansikte
språket blev klätt i dömande
min hals var torr
och min röst darrade
jag stannar här och försöker radera självhatet
jag målar upp min rot och betraktar den
ni såg den inte
ni såg det inte
ni såg inte det fula
den förgiftade hinnan ljög för mig
jag stannar här och dödar lögnen.
Vi satt vid ett bord som hade plats för fyra personer. En tjej till höger om mig, en pojke och en tjej framför mig. Jag såg er alla. Rösterna spelades in i mina öron. Jag försökte tolka er. Det lät som ett språk jag snuddat vid i ett tidigare liv. Det var ändå så obekant, som teckenspråk. Jag följde med i dialogen. Det kändes som det fanns någon bakomliggande röst jag inte kan uttrycka. Mitt inre var kanske den bakomliggande rösten. Hela puben var skuggbelagd. Skuggor av min själ eller mitt svaga psyke. Skuggor av en önskan. Jag söker svar i livet och jag jagar sanning. Det är mitt tillfrisknande ständiga kamp. Det är mitt inre barn som försöker hitta sig fram. Han försöker bli vuxen. Vi har missat de vuxna åren.
Året består och har bestått
min egna monolog
jag talar med inåtvända pupiller
jag har svårt att lyssna och fokusera
jag har fått försämrad hörsel.
Det konstanta tjatet och upprepandet pågår
den eller det eviga sökandet
lika svårt att tyda som vad som händer efter döden.
Jaget, det inre barnet och vår själ
bestående utav ben, flera skelett och hud
tillsammans med natur och alla vi kommer över
tillsammans med blodsband
bygger vi vårt egendrivna företag
det självständiga företaget
vi är staten och kapitalet
kapitalet över vårt företag.
Jag är det nedbrutna företaget som gått i konkurs,
alla frön har flytt och hittar inte hem.
Jag är ständigt klättrande och ovetande över vad som kommer härnäst,
levande och döende.
Min själ och det inre barnet lever,
mina ben växer och dör.
Askfatet efter Öresundsbron
Det blåser upp,
stormens kraft ger motstånd och mothugg.
Det blåser upp till storm,
förhindrar en skonsam vandring genom samhället.
Det blåser upp,
stormen yttrar alla kemikalier
jag sätts i karantän och bryter mina ben.
Den ensamma vandringen tar fart
startskottet är skjutet
jag svettas och oroas.
Det finns något där,
på andra sidan.
Stormen förhindrar mig
stoppar min sikt
mitt förflutna påverkar mina sinnen
jag är stundtals sinnesrubbad.
Sökandet till min själ tar också form
det är lustigt,
fullt förgiftad, men ändå djupt dykande.
Jag har sett tunneln vars ljusglimt inte finns
där mörkret inte tar slut.
Slutet och början startar på sjukhuset.
Det finns något där på andra sidan denna tunnel,
mitt inre barn spökar och gör motstånd
hinder av homo sapiens sätter galler
förhindrar mig att vandra i total ensamhet
ljusglimten får ett ännu längre avstånd.
Mörkret faller med natten
höstens kyla biter tag i mig
det är en sorglig kväll
jag befinner mig i höstens avgrund
i höstens betongtunnel.
Jag försöker hitta ut,
se ljuset, snälla en ljusglimt.
Jag hoppas att tunneln har ett slut,
ett slut vars innebörd inte är lika med död.
Mina ben bröts verkligen idag.
Uppbyggnaden och rehabiliteringen,
skona mig – låt mig hitta ben som passar
förgyll företaget,
denna kalla höst.
Det eviga jaget,
den eviga själen,
det inre barnet,
den eviga jakten genom livet,
leder mig från foster till himlen.
Himlen eller helvetet,
vad som byggt mitt företag
märker min gravsten
ristas på gravplatsen och skuggas av mitt inre barn,
själen som växt.
Från sjukhuset och vår biologi
färdas genom vatten, vår kroppsvätska
den eviga båtresan till kyrkogården.
Andas ut
Text: Simon Jönsson
