DET GICK TRE PLUS NIO MÅNADER
VÅRVRÅL
Säkerhet i enighet!
Osäkerhet i dualitetens namn.
Är tillvaron dömd att för evigt präglas
av nutidens förbirusande tillfällighet?
Förpassad till sporaditetens
sammanträffanden,
sammandrabbningarnas golden age,
som redan blåst förbi med en
förrädisk sunnanvind.
Billig med integritet, ovillighet.
illvill, vettvill, rådvill!
Råa djur galopperar genom det egna
universumets sammanväxta synapser, stela
och, iskalla
av brännskadade kortslutningar.
Hatten av för alla stackars satar som i stilla
tysthet eller genom hätska vrål predikar
kärlekens autonomi.
SOMMAR SVALKA MAMMA
Kan jag bara få ligga på din stora,
varma mage.
Så mjuk.
Undrar om det är för att
det finns småsmå rynkor,
där
precis ovanför brösten
som rör sig i flytande veck
runt mina fingrar. Och
att du är precis lagomt sval.
HÖSTGUL SOL
…och när jag blickade upp från uppslaget för att visuellt insupa den norrländska oktobersolen passerade tåget den platsen.
Sjön, ekan, den gulbruna stugan.
Några mil söder om Härnösand.
VINTER VAK UUM
Ät grus, sa du
och jag gjorde det med glädje.
Det knastrade och mina tänder
gick i bitar.
Mitt anteckningsblock dryper av
blod och slem.
Du tittar på och gråter
ned,
i det glödande askfatet
som är vårt hem.
DET BRISTER
Du väcker mig i natten.
En strimma genom fönstret och
kall om nästippen.
Under täcket varmt och torrt och
fuktigt och vått och
kladdigt.
Du tar i mig, rör mig,
det värker på insidan
tar över kroppen.
Jag kvider och vrider
i ditt grepp, Du
har min fulla uppmärksamhet
och Vi förenas i hängiven
-het.
vi skulle varit eviga i en
enighet.
men Du behöver komma ut,
få luft och rum.
Jag mår illa och där
är Du
i en pöl
röd och
varm, mot badrumsgolvets klinkers.
KAFFET BLEV FÖR STARKT IMORSE.
Det är ju tråkigt eftersom jag brukar koka åtta koppar, för det är så många som får plats i min termos. Så nu har jag en termos med fem koppar för starkt kaffe ståendes på skrivbordet.
Det brukar ju bli så. Det är ju inte första gången det händer, att jag kokar lite för starkt kaffe, men det är alltid lika tråkigt när det blir så.
KVALMIGHETENS SIGNATURTIMMA
De dignande äppelträden skulle inget hellre göra än att svettas i kvalmighetens signaturtimma. Istället hålls all fukt på insidan och frukten ser matt ut. Det blå skiret bildar linjer mellan utbuktningarna. Fåglarna kommer och pickar på den förgäves skyddade frukten.
Kniven skär hastigt och lätt,
genom fingertoppens nytvättade hudlager.
Ett efter ett,
ända in till benet, där det tar stopp.
Och
handen rycks undan enligt
riktiga reglers reflexmässighet.
Det svala vattnet inger en känsla av sprit och efter plåstret kommer dunket. Alltsammans avtar såklart under dagens gång. Sedan kan det väntas tillbaka strakts efter kvällning.
I magen bubblar syrlig saft som sakta
separerar cellmembran från sediment.
DEN SISTA TUBEN
MED RISGRYNSGRÖT HAR ÖPPNATS,
halva åts till kvällsmat.
Vårvinterns avdomnade projekt utsätts motvilligt för gumman Tö, och trots att ambitionsnivån torde vara rimligt hög är nog motivationen körd.
En centimeter från bäcken.
Men hon med fiol kom och sov, åt av blodapelsinerna som mest ligger och ruttnar nu. Hon fanns där, som en tung sten vid min sida i sängen och jag somnade nästan direkt.
Jag tittade mig i spegeln, den som är lucka till ditt badrumsskåp, noterade att mitt hår blivit längre, det syns när det får hänga fritt ned på ryggen. Och när du såg in i mina ögon, samma kväll som jag nästan blev överkörd av en plogbil på isgatan, kände jag hur något sträcktes ut…
som på den där långa dagen på stranden, när vi hade ätit tårta med sand och du kom ned för hårt i mitt knä.
… det kändes att extra rum bildades där och sandkornen skar in i huden. Och det nya rummet är hem åt en än nyare molande värk som inte ger sig av.
BJÖRKTRASTARNA KASTAR SIG UT FRÅN ASPARNA,
självmordsstörtar in i avgastäckta korridorsrumsfönster.
Hon med pälsen cyklade precis förbi, henne har jag inte sett sen vi båda var nya. Solen färgar de rönnbär som klarat livhanken klarröda, men inte sådär krispigt röda, mer tomatröda.
Själv! skriker de för ljudet felplacerade högtalarna, jävla trassligt i tankeverksamheten och borta i pallet. Ska gå och köpa nässpray och sånt där öronvaxpropslösningsmedel. Kanske klarnar då.
Klockan närmar sig ett och när jag stod i köket för att bereda nyuppvakningsmålet och doften av kaffe fyllde min lekamen med välbehag plockade jag upp en smula som slitit sig från min danskskiva. Fatalt optiskt fel. En välbekant smak av FELIX köttbullar attackerade mina främre smaklökar. Och eftersom Lina, eller Ida (hon heter nog egentligen Lisa), också var i färd med matberedning kunde jag inte följa min instinktiva impuls att spotta ut eller (egentligen) kräkas i slasken.
Ännu en jävla dag, ännu fler döda björktrastar.
Fick den veckosena mensen 2h efter att jag dumpat graviditetstestet i brännbart.
MORGONKROPPEN SJUNKER UNDAN
Och, plastkanten på osten, jag hatar den och dess förmåga att fullkomligt förpesta en frukost. Jag tar en klunk kaffe, så fulländat, fruktansvärt hett. Fundamentalt rätt. Så för jag den mjuka morgonmackan till min mun, minns gårdagens minutiöst identiska morgonmål, gläder mig. Gapar och låter munnen slentrianmässigt omsluta den herrgårdsostbeklädda brödskivan.
En sekund av välbehag passerar.
Sedan är den där. Den mest förkastliga av smaker, sveper in allt vad jag inmundigat i en tjockt ogenomtränglig filt, tänk polyester, av fadäs. Det mjuka morgonsinne som hittills huserat i- och värmt upp morgonkroppen sjunker undan, lämnar plats för det nyligen återkomna ljusets oförlåtande strävhet. AF ger mig soul, någon slags vårvinterfågel testar stämbanden med en mer tveksam säkerhet och i radhusen nedanför mitt fönster vrålar en nyfödd ut ett frustrerat budskap som ingen förmår förstå.
Hade jag hållit mig från heshet hade jag
vrålat igen. Men,
kaffet är gott och du har letat dig in.
DRÖMMENS TRÄD GÅRD
Vem är du som gömmer dig
där under
det rosa täcket, är tungt och fullt av damm.
Du smyger i prunkande skog.
Mättad av hasselsly och blåbärsris.
Solen når dig med nöd och näppe genom ståtligt barrtäta furukaraktärer.
I sommarregnet skänker du doft av
barndomens välbehag.
Vart tog du vägen bland träden?
Träd!
Träd fram!
Träd i min famn!
Gräv fram din mjukhet genom mitt barns kropp.
PRYD MIN GRAV MED
AGGRESSIVT VÄXANDE TUJA
Så när ordet om min död når mor,
hon blir tvungen bjuda mig ett besök
för att såga dem ned.
Eller,
med rötterna rycka dem opp.
Text: Embla E. Lind
