fbpx
Illustration: Noa Persson

Diktsöndag: vecka 45

I veckan firades Mårten Gås. Traditionsenligt så äts det svartsoppa, gås och skånsk äppelkaka till minne av helgonet Martinus och en sägen där han gömde sig bland gässen för att slippa bli biskop (spoiler: han blev biskop ändå). Vi kan inte bjuda på någon stor festmåltid, men vi kan bjuda på något liknande: ett smörgåsbord av dikter!

(Haha, fattar ni, smörGÅSbord, jo jag vet, årets komiker nästa)

Idag blir det dikter om naturens tillgångar, halva personligheter, tidens flyktighet och oviljan till förändring. Håll till godo!


Oväntat besök

En‌ ‌ljummen‌ ‌vårdag‌ ‌
viskade‌ ‌en‌ ‌koltrast‌ ‌i‌ ‌mitt‌ ‌öra‌ ‌
att‌ ‌något‌ ‌är‌ ‌fel‌ ‌
att‌ ‌naturen‌ ‌har‌ ‌fått‌ ‌spel‌ ‌
och‌ ‌jag‌ ‌svarade:‌ ‌tyst‌ ‌jag‌ ‌‌orkar‌‌ ‌inte‌ ‌med‌ ‌
jag‌ ‌ska‌ ‌tvätta‌ ‌tvätt‌ ‌och‌ ‌handla‌ ‌mat‌ ‌
och‌ ‌kanske‌ ‌fundera‌ ‌lite‌ ‌på‌ ‌min‌ ‌morgondag‌ ‌
men‌ ‌det‌ ‌är‌ ‌nog,‌ ‌jag‌ ‌har‌ ‌inte‌ ‌tid‌ ‌för‌ ‌dina‌ ‌ord‌ ‌

En‌ ‌varm‌ ‌sommardag‌ ‌
sprang‌ ‌jag‌ ‌ut‌ ‌i‌ ‌skogen‌ ‌
jag‌ ‌ville‌ ‌känna‌ ‌mig‌ ‌som‌ ‌en‌ ‌del‌ ‌av‌ ‌‌naturen‌ ‌
bland‌ ‌solens‌ ‌ljus‌ ‌och‌ ‌lundens‌ ‌sus‌ ‌
jag‌ ‌ville‌ ‌‌sjunga‌‌ ‌ikapp‌ ‌med‌ ‌fåglarna‌ ‌
och‌ ‌‌gunga‌‌ ‌i‌ ‌takt‌ ‌med‌ ‌asparna‌

men‌ ‌träden‌ ‌vrålade‌ ‌efter‌ ‌mig‌ ‌
att‌ ‌‌nåt‌ ‌var‌ ‌fel‌ ‌
och‌ ‌de‌ ‌‌sinande‌‌ ‌bäckfårorna‌ ‌
dom‌‌ ‌bara‌ ‌teg‌

så‌ ‌jag‌ ‌gjorde‌ ‌som‌ ‌man‌ ‌gör‌ ‌ ‌
när‌ ‌nåt‌ ‌obekvämt‌ ‌sker‌ ‌
jag‌ ‌låtsades‌ ‌vara‌ ‌döv‌ ‌
och‌ ‌skyndade‌ ‌på‌ ‌mina‌ ‌steg‌

En‌ ‌kulen‌ ‌höstkväll‌ ‌
knackade‌ ‌nån‌ ‌på‌ ‌min‌ ‌dörr‌ ‌
Där‌ ‌stod‌ ‌en‌ ‌knotig‌ ‌björk‌ ‌
och‌ ‌sa‌ ‌åt‌ ‌mig‌ ‌att‌ ‌följa‌ ‌med‌ ‌ut‌ ‌
jag‌ ‌ska‌ ‌bara‌ ‌byta‌ ‌om,‌ ‌sa‌ ‌jag‌ ‌
men‌ ‌björken‌ ‌‌fnös‌‌ ‌och‌ ‌sa‌ ‌att‌ ‌min‌ ‌pyjamas‌‌ ‌dög‌

Staden‌ ‌låg‌ ‌‌becksvart‌‌ ‌och‌ ‌‌öde‌ ‌
gatorna‌ ‌‌böljade‌‌ ‌fram‌ ‌
Månen‌ ‌stampade‌ ‌en‌ ‌rytm‌ ‌allt‌ ‌starkare‌ ‌
och‌ ‌gnolade‌ ‌taktfasta‌ ‌visor‌

Björken‌ ‌‌vrålade‌ ‌‌glatt‌ ‌
och‌ ‌tog‌ ‌djuriska‌ ‌skutt‌ ‌genom‌ ‌staden‌ ‌
Vi‌ ‌slöt‌ ‌upp‌ ‌bland‌ ‌glimmande‌ ‌ögon‌ ‌ ‌
i‌ ‌ett‌ ‌dansande‌ ‌tåg‌ ‌
och‌ ‌björken‌ ‌sa:‌ ‌får‌ ‌jag‌ ‌lov?‌ ‌
och‌ ‌så‌ ‌drog‌ ‌vi‌ ‌en‌ ‌vals‌ ‌med‌ ‌varelser‌ ‌ ‌
som‌ ‌jag‌ ‌aldrig‌ ‌dansat‌ ‌med‌ ‌förr‌

Ingen‌ ‌förstod‌ ‌mina‌ ‌ord‌ ‌
men‌ ‌alla‌ ‌jublade‌ ‌när‌ ‌jag‌ ‌klev‌ ‌in‌ ‌i‌ ‌dansen‌


Självplock motstånd

Så många timmar varje år
med myggen och älgflugorna hack i häl
bärfläckiga fingrar och stel rygg
Men jag tackar skogen
för ryggont och rikedomar

som en härskare bland högar av guld
betraktar jag min förmögenhet
burkar med torkad svamp
och frysen som fyllts till brädden med
blåbär, lingon, hjortron, tranbär, hallon

Varje bär i min frys 
är ett frö av motstånd

och jag ber:

Låt mig se maten som mat
och inte som ett kilopris
Låt mig se skogen som skog
och inte som en virkesåker
Låt mig fokusera på vad vi mår bra av
och inte vad som bidrar till vårt BNP

AMEN

Signe Rönnegård


Samhörighet

Jag saknar sammanhang,
hör inte hemma någonstans.
Är halv överallt,
halva intressen och samhörigheter.
Jag skapar delar av mig själv
i varje nytt möte
och jag har så många personligheter
att jag inte vet vem som är min.
Kanske är det därför
jag alltid måste vara sjuk
för bara där kan jag hitta
hela mig själv i ett sammanhang.

Rebecca Stråhle-Wolke, @rymdstorm


Tidvatten

Tiden rör sig genom mig. Vatten. Strömmandes genom kroppen med en sådan styrka, i sökandet efter något större. Skiftande av rum. Ett stormande hav, där vågorna har slagit mot mitt tunna skal, lämnat mig strandsatt.

Ibland står den stilla. Det bildas ringar på den spegelblanka ytan. En ambivalens inför horisontens slut. Livets epilog.

Jag betraktar reflektionen av mitt ansikte. Händer sträcker sig mot vattnets yta. Kropp och sinne möts. Allt jag någonsin har varit, det som är och det som ännu inte har uppenbarat sig. Modern, dottern och det heliga.

Tiden kan beskrivas som bestämd, abstrakt
Osäker, konkret
Flyktig, bestående

Som vatten
Som jag

Malin, https://enlitenkris.wordpress.com/


Efter innan och sen

Om diskrepans inte fanns
skulle vi hålla sams
ändå?
Eller skulle oviljan
till förändring,
till förlikning
fortgå?
Korrosionen eroderar & riskerar
att din erotiska tanke minimerar
hela uppväxten av
det allmänna tillståndet
Ett öppet hav av samvetskal
erinrar om att kungen har abdikerat
för länge sen, om och om igen
Det ingen vet kan ingen förbättra,
det ingen vet kan ingen förgöra


Förökat utökande av insiderinformation

Vi måste in i de hemliga rummen,
finna de låsta utrymmena
Utforska inåt
Att stundom tänka om:
låta nya tankar växa fram
& blomma ut
Luften blir lättare att andas
när vårljuset och sommarvärmen
beblandas
Istället för att stå ensam kvar
när mörkret har lagt sig
bland vassa klippor
och ett iskallt hav

Markus Kultanen


/

Diktsöndag: vecka 45