Diktsöndag: vecka 43
Ännu en söndag, ännu fler fantastiska och/eller fasansfulla och/eller fantasieggande insändardikter. Denna vecka skalderas det om rävar som aldrig river, tårar som eroderar hjärtat, att ge bort alla sina ägodelar till en alkoholiserad Johannes och kvinnan som drömmer om bortrakad skam.
Läs detta minst sagt mångfacetterade utbud av Saga Ivéus Wenglert, Tomas Haglund, Walter Hornfelt och Andreas Berglind i veckans Diktsöndag.
Raka
Går det att raka bort skammen över att ha en kropp?
Går det att raka bort behovet av bekräftelse från någon annan?
Bekräftelse att jag smakar lika gott fastän jag inte rakar bort min skam?
Bekräftelse att det är okej att jag aldrig velat raka bort min skam?
Flicka ser strå
Flicka rakar strå
Flicka skär sår
Flicka vill aldrig mer
Kvinna vill ha
Bekräftelse
Min egen vilja räcker inte
Först måste jag veta säkert att du vill ha mig lika gärna ändå
För att lättare orka avstå
Vill inte ändra inställning
Vill bara veta att du har samma
Nu är det ett så aktivt val
Din bekräftelse skulle göra hårets existens så ljuvt passiv
Om du sa att du höll med mig
Om du sa att jag smakar lika gott
Som de renrakade jag antar att du smakat före mig
Renrakad
Smutsigt orakad
Smutsigt orsakad
Om du sa att jag smakar lika gott
Om du dämpade min skam
Så att jag slipper
raka bort den
Jag smakar godare
Utan skam
Smakar jag godare
Utan skam
När smakar jag godast
Med eller utan
Skam
Vari ligger min skam
I strået
I roten
I säcken
Saga Ivéus Wenglert, Instagram: @sagaurora
Denna dikt skrevs inspirerad av Adina Edfelts dikt Klipp som finns publicerad i senaste numret av tidskriften Ponton.
Lovisa, Poeten, Johannes och Kråkan.
Lovisa i något ansträngt tonläge:
”Var fan är mitt täcke?”
Poeten som vid det här laget liknar
en skamsen hund kilar
iväg och gömmer sig på toaletten.
Lovisa som bankar ilsken på dörren.
Nog vet hon vad som hänt.
Den patetiske kraken har gett bort
täcket till uteliggaren Johannes,
precis som han gav bort
hennes kudde förra veckan.
Johannes den hemlöse saten
som stökar omkring i källaren,
lär ut tips om hur en karl ska klara
av sitt drickande:
”Några råa ägg, lite rå lever,
ät löken som ett äpple,
sen står man sig, ska man dricka
utan att bli sjuk måste man äta.
Kom nu ihåg det.”
Några skarpa bilder hade han,
poeten, men minnet var det just
inte mycket med.
Inte skulle man kunna neka Johannes
en kudde, ett täcke,
en smörgås eller två, och en vrå i
källaren bakom pannan.
Lagom drucken, snälla blicken och
en näve smågrus över fönsterblecket.
Inte kunde man väl neka.
”Men håll dig då till dina egna grejer”,
dundrade Lovisa, en kompromisslös ängel.
Inte hann man sitta länge med sina dikter.
Inte hann man tänka orden till vägs ände
innan någon irrande själ var
framme och skrapade på rutan.
Och var det inte Johannes
som störde poeten mitt i inspirerade
ruset så var det Kråkan,
han som älskade ljuset i badrummet,
det var så tydligt att hitta den
hungriga venen
när nålen skulle leta sig in
och amfetaminet kicka ny fart i
den fadda aftonen.
Om det där rådde delade åsikter,
och det kan man ju förstå.
Ibland blev det kanske mycket för alla.
Som när Kråkan på högtryck började
skruva isär skivspelaren och förstärkaren.
Fick för sig att det glappade,
medan andra av mer sansad natur
nog visste var fan det
glappade någonstans.
Poeten lät det mesta gå,
till Lovisas stora förtvivlan.
Visst fanns det gränser också på hans karta.
När nog var nog kastade han varsamt
ut Kråkan i den kyliga natten.
Inte helt utan ansatt samvete.
Skjuta pulver i badrummet var väl en sak,
montera ner lägenheten en annan
Tomas Haglund, Göteborg
Erosion
Visst känns det som,
om man inte släpper ut dem,
att tårarna kommer skapa ett hål inifrån,
likt erosion mot ditt hjärta,
med varje sorgevåg.
Precis som dropparna som gröper ur
dem mest massiva berg,
skapar de hål och öppna sår
i dem största av hjärtan.
Det känns som,
om man inte släpper ut dem,
om man inte låter dem rinna av,
att det snart inte finns något, utom ett hålrum kvar.
Walter Hornfelt, Karlshamn, Instagram: @walterhornfelt
Räven
En räv som smyger genom buskar och snår, fäller aldrig nån’ tår.
Då smygande aldrig ger fel, men räven han blir aldrig hel.
Saknad av ingen, sörjd av ingen.
I de gröna han göms, I det blåa han glöms.
I himlavalvet han stängs, i bjälkarna han hängs.
Boken blir tunn, berättaren blir stum.
En räv som aldrig river, är aldrig den som kliver.
Aldrig jagande, ständigt klagande.
Alltid passande, men aldrig tassande.
Inga liv tagna, inga liv bedragna.
Klorna de blir långa, minnen de blir förgångna.
En räv som ständigt förlorar päls, går genom livet likt på en räls.
Hör träden klagande sång, och tar ett språng.
Hör hur bäcken delar sig, tycker det är ett väldigt ståhej’.
Hör hur jägarn’ skjuter, vilket han motvilligt avnjuter.
En räv som hungrigt går, lyckas aldrig ta något får
Svälten nalkas, törsten den aldrig svalkas.
Hungern tar livet i sina klor, men den aldrig snor.
Snor aldrig i förtid, alltid i den rätta slutstrid.
Lusten rinner ut, tar snart slut.
Ett sista “Tjena”, innan bena’ de blir klena.
En sista suck dragen, innan ett liv är tagen.
Andreas Berglind, Göteborg, Instagram: @andreaswho42
