Diktsöndag: vecka 36
Egentligen är varje dag en bra dag för poesi. Men det är någonting med den här dagen, just precis denna, som gör att det känns extra lämpligt att publicera lite poesi. Så därför får det bli just så – idag är dagen ni kan få ta del av Carl Björkenborn och Tomas Haglunds otroliga poetiska förmåga. Njut, bara njut!
Har du skrivit en dikt du vill få publicerad? Mejla den till oss på red@red.kultmagasin.se pronto!
slakthus 5
glasrutorna brister
varje fönster för sig
och hyreshuset sväller
likt en gravidmage i ultrarapid
genom obarmhärtigt kejsarsnitt
murbruk och tegelsten
som tarmar, galla och blod
väller allting fram
varje människa jag mött
är större än det rum hon tar
när någon sätter kniven i köttet
och blottar våra själsliga tarmkanaler
finns inte yta nog för något
om Atlas visste
hur många världar som vandrar
kring klotet på hans axlar
skulle varje gudomligt ben
i hans gängliga lilla kropp
förtäras som tändstickor
du är större än du tror
fastlåst
med kedjor i munnen
spyr jag blodig frenesi
ingenting når in i mig
och jag når inte tid
mina händer är i bojor
kring kvällarnas motiv
jag blir kittlad under fötterna
och brister inuti
varje gång jag öppnar mig
tar ingen alls emot
du går upp i explosioner
jag är fastlåst kvar i röken
och ser mig utifrån
bara en av människomiljoner
Carl Björkenborn, @patriarcarl
PÅ DET HELA TAGET ETT VACKERT LIV
Ena stunden
står jag
i kalsonger
på balkongen och
skriker poesi,
nästa sitter jag
och skiter
och funderar på amerikansk politik och
suger på en halvdan
omvärldsanalys.
Å ena sidan sitter
jag och njuter
av ett bubblande
Leninbad hos Diding
och därnäst
blir det kaffe och bulle på
BILTEMA efter att Betty
köpt nya torkarblad.
”Man vet aldrig…”
som en av de autistiska pojkarna
på boendet där jag jobbar
mantralikt upprepar
in i oändligheten.
”Det har du helt djävla rätt
i min vän”,
svarar jag.
Precis just så.
Man vet aldrig.
Man vet aldrig
var man nästa gång
blir upphittad.
Det är en
omskakande
livsresa.
Lika chockerande
och löjligt fin
varje gång.
”Man vet aldrig…”
Inte så illa filosoferat
av en grabb som
sitter fast långt inne i
huvudet på sig själv
där han lullar
slitna korridorer fram,
varv på varv.
In i oändligheten.
”Man vet aldrig…”
Du vet aldrig hur nästa
varv blir i din egen snåriga korridor.
Ena stunden en öl
i näven på Whoopsi,
nästa en sorgefågels sång
i oktober.
Våldsam arbetarrevolt,
ett barn som lycklig springer
ut ur ett sammanhang.
Ena stunden djupt involverad,
nästa ensam.
Tomas Haglund
