Diktsöndag: vecka 28
Dikt var det här! Maria Karlsson betraktar vardagen med en vass blick, Sara Ivéus Wenglert ser årstiderna strömma förbi och Ella Nicolas diktar om bland annat natten som ler. Låt orden skölja över er!
Kortsidor
På kortsidan av operahuset inhalerar jag
Kommunalblomster
Det luktar liv
En äng av blommor
Det står en präst i cykelbanan
Gud förbarma honom
Han förstår inte att han gör
Fel
En ung kille åker förbi på elspark
Hans gråa joggingbyxor avslöjar
Hur hårt han
Kniper med skinkorna
Vardagen
Backstreetboys mittbena med
Skateboard
Öppna ytor som en utställningshall
Bar ung
Överkropp
Det sitter en kvinna i storblommig
Jacka
Hon skriver i ett anteckningsblock
Jag tänker att hon skriver dikter
Eller veckans matvaror
Ensam är inte stark
Men
Ansvarsfri
Maria Karlsson
Och det är årstider
Och det är accelerationen
Och det är brytpunkter
Som får någon att fråga hur är det
innan man själv insett att det var något som är
Det som är är årstider
Passager mellan temperaturer
En sommar som kom direkt ur en vinter utan att en vår hann emellan
Eller var det jag som inte hann uppfatta att övergången från vintersko till sandal som gick via gympasko var det som var våren
Jag har väntat på våren genom mitt fönster
När den kom kallar jag den för sommar
Kom aldrig våren eller missade jag den
Gardinen vill ut ur fönstret
Täcket vill ut ur påslakanet
Hägg och syren blommar samtidigt här
Vad säger det om årstiden
Att det inte finns tid att andas mellan dofterna
Saga Ivéus Wenglert, @sagaurora
Visst är det sommar nu
hur du står varje
gång dörren
stängs
du pratar inte mer
jag kollar på din
byst och tänker
att om jag ser i dina
ögon glömmer jag
flickan med svarta
glasögonen jag
tittar upp och vet
exakt hur din blick
ser ut den gör
mig liten men ändå
inte alls du andas högt
jag tar i din hals och
det blev sommar en dag
visst är det sommar nu
om du bara visste
hur mycket mer
varmare det kommer
bli varje gång de
lämnar och vi finner
varandra
tills leran inte andas
och jag vill
explodera
göra mera
tills leran
inte andas
tills dina
ögon gömmer
oron för du är
alldeles för mycket
för att missa det
euforiska
natten ler
den här gången
dämper handen
bullret natten ler
men
vänta måste återuppta
andan
ögonen slukar
båda kropparna är
täckta med guld
ovanpå
tunna lagret av lera
men när du närmar dig
som om de tio personerna
i rummet avdunstar
får jag ett svar
Ella Nicolas
