Diktsöndag: vecka 24
Hur mår ni där ute i sommarens ankomst? Förhoppningsvis bra! Dagens diktsöndag bjuder på allt från solar och Sahlgrenska till beachen och bullfika. Hoppas det smakar/svalkar/värmer/lugnar.
Har du skrivit en dikt du vill se hos oss? Mejla den då till red@red.kultmagasin.se.
Göteborgs maktlösaste – hela listan
Se han som sitter i kafefönstret
stänger av sig bakom hörlurarna
Se hon som gråter mot imman på bussfönstret
känner blickarna från folk på väg till jobbet
Se hon som faktiskt inte kan äta längre
och hon som aldrig har vågat sova
Se de som hämtar ut recepten en vecka för tidigt
Och hon som inte kan gå ner i varv
för det står i tidningen att världen är så jävlig
Se de som gråter stilla gömda under orgelläktaren under mässan
glömda på Sahlgrenska
eller helt utan ord
Han som alltid är först på plats på systemet
Hon som ber att få andras pantflaskor utanför konsum
Vi bor i samma del av världen staden torget
Jag ser er, vi var blodssystrar och bröder
med blod mer kemikalier än hemoglobin
Jag känner era tunga armar, era glanslösa ögon
varje smärtsam rörelse
Jag ser er
Men jag abonnerar inte på fördömanden mer
Jag äger mig själv
Epiteten fäster inte
Och om jag kunde lämna
är omöjligt bara ett skällsord
helt utan täckning i verkligheten
Bara ett jagande efter vind
och ogivna tillstånd
Cathrin Monell
som guld
den skymmande solen
som guld igenom
bussfönstren
brandgula strålkastare igenom
mig
igenom oss alla
och vi fryser
när dörrarna öppnas
jag tänkte att vi kanske bara kunde få stanna ett tag
värma oss ett slag innan vi ska skiljas åt
det vore så fint om vi kanske kunde få göra det
men det får vi inte
v. h. ostrom, @v.ostrom
nel buio balli da sola
i mörkret dansar jag också ensam
kanske finner vi varann
i ett steg bort från där vi var
det finns en tid för allt
ett steg för allt
allt försvinner inte i mörkret och sällan finner vi svaren på några gåtor där
den falska tryggheten
får jag vila en stund hos dig
bara för att jag tycker du är vacker
självklart
men bara för en stund
och håll dig undan ljuset
så kan vi prata oss genom mörkret och natten
jag lovar dig det är bara mörkt för en natt
jag har hört det där förut och du är borta i ett steg med morgondagen
det låter som vi pratar samma språk, visst känns det som vi gör
att prata med någon som förstår dig i mörkret är farligt
varför skulle det vara farligt
för känslorna är starkare än skönheten när vi inte ser konturerna av varandras ansikten
och att förälska sig i någons ord utan att ha sett ögonen
jag förstår vart du vill komma men jag är inte farlig
jag är kvar imorgon så när ljuset faller in på oss kommer du se mig
jag bad ju dig hålla dig undan ljuset
men vad vill du att vi ska göra
kan vi bara vila hos varandra den här dansen har tröttat ut mig
påväg mot frihetens klippor
vi vaknade upp efter en natt av bränder
bergen var täckta av rökdis och gryningens strålar gav ett drömlikt sken över staden
vi kliver in i bilen som är parkerad utanför moskén
hälsar på gubbarna som fiskar vid ån
som nästan torkat ut och fiskandet tycks mer vara en vana än ett ärligt försök till fångst
vägen är krokig och fylld med hål
då och då dyker det upp minnesplatser i vägrenen
vi blir omkörda av en liten röd bil
hon som kör är en tant som röker pipa med stora solglasögon och lockigt grått hår
hon försvinner runt ett krön
bergväggar, förfallna stenhus och järnvägen går stundtals jämte vägen men slutar abrupt vid ett stup
i backspegeln några kilometer senare ser jag
det sista tåget
påväg till frihetens klippor
ligga på taket
i bergets dalgång
jämte tåget
ligger den röda bilen och ryker
utanför flygplatsen står våra vänner ljust klädda och röker varsin cigarett
hoppa in, det är lite trångt men vi ska till frihetens klippor
alla rutor är nere
vi känner lukten av havet
skyltarna säger beach
vägarna vi åker på nu kantas av gårdsförsäljning
och pittoreska hus
här är dom
säger någon från baksätet
alla vänder blicken ut till höger
där är dom
klippväggen sträcker sig upp ur havet
och fortsätter minst trettio meter
innan de vita stenarna möter olivträden och tallarna
vi går fram till en avsats som skuggas av träden
en av oss får svindel och backar
vi skrattar och en annan kissar ut för branten
några mindre stenar rasar och vi hör inte när de träffar havet
inte heller hör vi varandra
vågorna som slår här vid frihetens klippor är kända för att överrösta allt i sin närhet
alla skriker ut all frustration, ilska, rädsla, ånger de burit med sig
Oskar Stenmalm Wolke
Att ha och att inte ha
I villakvarteren
hälsar man välkommen med
bullfika och bjuder varandra på
grillkväll och
snackar över häcken och
hjälps åt med snöskottningen
Vi i hyreskåkarna
i de trånga lägenheterna
på de stora gårdarna
är inte mycket sämre människor
men
trots att vi nästan sitter ihop
och hör varandra
borra och
älska
blir det på sin höjd
en nick och
ett ”ehmm-hmm”
när vi ser varandra
med tom blick
innan vi stressar vidare
Martin Fransén
