Diktsöndag: vecka 22
Maj har passerat i revy. Minns vi något? Vad finns kvar? Jo; Orden! Orden i dikterna som fångar essensen av känslor som inte alltid kan uttryckas högt, i tal, utan som behöver skrivas ned tyst, i ensamhet, för att existera. Denna Diktsöndag har två av KULTs insändare förevigat känslan av att vara kvar när någon annan rört sig bort, att upphöra när ens sysselsättning upphör och att känna starkt vad det är leva: Att fortfarande ha så mycket mer att se.
The City in Bloom
I am trying to show you words
I find beautiful; pearls and meaning
strung together on barbed twine.
It is me telling you where I hurt, my wound
laid clear in warm daylight.
Not to sow pity (like seeds)
but to let my self surrender,
give up my ugly self-horror;
to submit to being known.
Poetry lives on between the pages
of the books my darling friend ties;
kept words spun to gold by her workman’s fingers.
Poetry lives in the back of the last tram car,
where you can see the city in reverse.
It lives in a mans slender ankle
as he crosses and uncrosses his legs
under the dining-room table.
It lives where long-forgotten wildflowers bloom
in empty lots and between the wire.
Between the sunny side and the rain,
And the last train home.
I Know A Trade and Two Languages
I think Franz would know this street
where every step is another step back
And the High priests of the employment office
burn you with their looking glass
Without a job you cease to be.
Between the wine glass hum and the music and the words
”What do you do for a living?”
Which I can only meet with humiliated silence
or humor, when you turn away.
With the roots cut the unemployed
feeds shamefully from the hands that
suspiciously guard the meager feed.
After all, are you sure you did enough?
”Are you sure you did your best?”
What is my best?
The feeling of a sparrows wing beating over dark waters;
the paper swelling with moisture and blood
is my peak. It´s not my wage-slaving over algorithms
or POIs.
My best does not live in rooms with heart-shaped desks.
–
Living is not supposed to be
ten thousand days devoid of meaning;
in arid offices with stillborn thoughts where time,
no longer precious,
drips helplessly through my hands.
Mother, I don´t want to go back
let me stay outside for a while longer
I have so much more to see.
But it is not ten thousand days of idleness either;
where my unused hands calcify on the bed and my hair
grows like the hanging hood
over rusting machinery.
Mother, I don´t want to stay either.
I still have so much more to see
I long to be useful again,
truly useful for the first time.
Franz knows the need and holds my hand
sweetly through the tragedy
careening; that it´s not a career.
L. Åström, Instagram: @javlar_anama
Mardröm
Vissa kvällar vet man att mardrömmen väntar
och jag kan inte skriva om handlingen
för jag är berättelsen
och jag brukar alltid fly vaken
men nu är mina knän svaga
Gör du mina knän svaga?
vem hemsöker mig
Vem jagar mig?
Hugg i hjärtat och gå vidare
Kvällar, nätter, dagar, skratten, gråten, skriken. Ibland passerar de revy. Men det är för mycket jag inte minns.
Största delen av tiden finns det inget kvar.
Jag såg dig och du kunde inte gömma dig. Du hade gått igenom saker. Du har håret åt vänster istället för höger. Men du snurrar fortfarande locken med fingret på samma sätt. Kanske hade du slutat dricka. Kanske hade du träffat någon. Hade du nya skor?
Jag vill tro att när första gnistan till eld tänds, när raketer avfyras, när knivar kastas mot en tavla som om tavlan vore ett hjärta krävs det två. Jag kan inte känna om inte du känner.
Och när jag träffade dig igen hade inget hänt. Du hade en annan tröja men rynkan vid ditt öga när du ler är densamma. Precis som den brinnande känslan i mitt bröst, den som lämnar rodnad. Och när du var min och dina fingrar försiktigt strök min handflata.
När jag inte kan se dig längre, när jag slängt det sista minnet. Som din parfym som satte sig i en slinga av mitt hår. Den jag andades in så djupt i mina lungor som att du aldrig skulle få lämna.
När jag vet att varenda partikel är avspolad är du död. Ibland kommer det passera revy. Det kommer hugga mig i hjärtat. Men största delen av tiden kommer det inte finnas något kvar. Och jag kommer gå vidare igen. Som med allt.
Lovisa Dhenstrand, Enköping, Instagram: @kaffeklotter
