Diktsöndag: vecka 19
På KULT gäller ekvationen: Dikt + Söndag = <3. Förutom att vi hjärtar dikter, så älskar vi även våra läsares dikter något alldeles, alldeles extra. Här har vi, åter, samlat diktinsändare från veckan som gått. Veckans dikter berör bland annat hur kärlek är längtan och sorg, evighet och redan slut, den nostalgiska längtan efter en tid fylld av kurragömma och dansstopp, och hur natten viskar stadens sanningar. Trevlig poesistund!
Ingenting betyder något, men det är allt vi har
Jag vacklar fram osäkert kaxig
Kan inte bestämma mig för om jag ska satsa eller släppa
Kan allt men förstår ingenting
Bryr mig om alla men hjälper ingen alls
Jag vill vara din men alldeles ensam
Vill skrika men bara hålla käften
Jag vill gråta tills jag hulkar men aldrig mera känna
Gör allt jag kan men räcker ingenstans
Behöver hjälp men tycker bara synd om mig själv
Älskar mig men jag suger
///
Vill inte förlora mig själv
Ändå vill jag sjunka igenom ditt bröst när jag ligger emot dig
///
Vår första längtan och vår första sorg
Vår första kärlek och vårt första svek
Att vara odödlig men trasig
Att vara säker men helt jävla vilsen
Vår första framgång och vårt tappade förstånd
Vår första gemenskap och vår första förlust
Att vara en och samma men helt olika
Vår eviga vänskap som redan är slut
///
Med en klump i halsen och tårfyllda ögon säger du att du aldrig varit en sån som gråter
///
Men nu förstår jag hur ironiskt nog, positiv du var
Trots att det var tungt, det du bar,
För du sa att ingenting betyder något, men det är allt vi har
Text: Julia Arvidsson Toll, Jönköping.
Uppsalas Hemligaste Arkiv
För oss sjunger inte fåglarna förens två
Och ån viskar inte stadens hemligheter förens vid tre
Vid fyra viner vinden i trädkronorna och smeker våra ömma, stjärntäckta kroppar
Klockan fem reser sig solen från mörkrets horisont
Den visar oss en glimt av en tommare men livligare stad än den vi tidigare vandrat
Sex är klockan då vi vaknar till en ny himmel, ett orört blankt papper sprider ut sig ovanför hela staden
Men i parken tiger fåglarna och ån, vindens beröring avtar från våra nu
tomma, blanka och nattsljumma skal
Och vi får återigen vänta tills klockan två för att få tillgång till stadens sanningar i Stadsparken
Text: Elsa Granvik, Uppsala.
There is
There is something empty
Something I can’t shake
I feel it when I fall asleep
And forget it when I wake
There is something longing
Aching in my bones
It whispers ‘the world is out there,
and filled with big unknowns’
I decided not to listen,
‘It makes sense to stay right here’
But with you I’ll be honest
I stayed out of fear
There is something sore
In the fit of this and me
It’s too small, too still, too tight
To breathe I need to leave
There is something strange
In knowing I could stay
But to live I need to change
Leave this for far away
There is something changing,
I’ve made up my mind
I’ll go and fail and win and try
I’ll leave my knowns behind
I was empty
I was longing
I was sore
I was
but will be no more
Text: Frida Gustafsson, Haninge.
Lekar
En lek av jage, där du sprang och jag räkna. Tillit jag bar, som en kedja fast i mina fötter, för att inte springa efter, för att inte undra vart du far.
En lek av kurragömma, du gömde dig undan. Jag satt kvar och tänkte på dig varje dag, men insåg snabbt att du var borta och jag satt ensam kvar. Så självklart det var?
En lek av dansstopp, jag dansade till din musik och följde dina steg. Du var mitt instrument, min melodi, bar mig så lätt och fick mig att känna mig fri. Men stopp var en del av leken, stopp var slutet av all denna tid. Det blev ett stopp på alla dessa lekar, ett stopp på all vår tid.
Text: Avalin Bakhtiarirad, Göteborg.
