Illustration: Noa Persson.

Diktsöndag: vecka 16

Illustration av Noa Persson.


/ / /

jag somnar om för att slippa stormen
det blåser fortfarande när jag vaknar
jag drar upp rullgardinen,
en rödhake utanför fönstret
teven har gått sönder
det är börjar bli tillräckligt varmt nu
jag dricker mitt kaffe ute på trappan

/ / /

min granne och jag spelar kort
jag frågar hur han har det
han säger att det knappt märks någon skillnad,
här ute är man alltid isolerad
han skrattar åt sig själv
korten blåser av bordet,
vi måste börja om hela tiden

/ / /

en gång läste jag en bok
huvudpersonen var kär i bipersonen
hon vågade inte säga hur det låg till
på många sätt handlade boken om andra saker,
den fortgick utan att något egentligen hände
det var en sorglig bok
jag har läst om den flera gånger

text: Dina Karsin, 21 år, Stockholm.



Bjärme

Jag vill att du ska hålla mig med dina varma vindar. Jag vill att du ska pussa mig på kinderna med solens lånade strålar. Jag önskar att du ville visa mig vägen med hjälp av dina gruskorn.
Jag vill vara din fast ändå inte.

Jag vet hur du känns. Jag vet precis hur du svänger i Blindtarmsbacken, och vad som finns bakom krönet.
Jag kan din asfalt. Vet precis hur varm den blir när solen ligger på och var den är trasig.
Jag vet hur du låter. Hur träden sjunger bara för mig, och hur bäcken i kohagen porlar om sommaren.
Jag vet hur du luktar. En kittlande doft av trygghet, av barndom. Och det luktar gott.
Jag vet hur du smakar. Jag vet var du håller hallonen gömda och i vilka träd du hängt upp rönnbären.
Jag kan dina färger. Hur du ibland målar hela himlen med rosa pensel, och hur du ibland tänder eld på allt som finns där ovanför.

Jag vet när du släcker himlen och när du tänder den.

Jag kan dina stjärnor. Jag vet vilken som lyster allra starkast och var du har valt att sätta Karlavagnen.
Jag vet var du börjar och var du slutar.

Vet när du går från sensommar till höst. När du släpper dina första löv från träden och hur du stoppar om marken med ett rött täcke.
Jag vet att det snart är vinter när du strör frost över gårdarna.
Våren är här när du värmer upp snön till en vallgrav runt lekstugan.
Du har gjort en ny sommar när farmor dukar fram hemmagjord rabarbersaft på altanen.
Jag tycker om att sitta på din axel och titta på fjällen.
Jag gillar att höra hur tyst du är.

Jag är glad att du är kvar när jag kommer tillbaka, precis så som du alltid varit.
Att du inte bryr dig om att det tar lite längre tid ibland.
Jag vet att tiden inte går när jag inte är hemma. Vet att du alltid väntar på mig.

text: Sofia Carlsson, 27 år, Stockholm.