Diktsöndag: vecka 16
Våren är återuppståndelsens tid. Den kraften och födelsen återfinns även i veckans diktinsändare. I Rasmus Ströms dikt döljer konstnären fläckarna i halsen och skådar gud i det dystra. Med händerna i jorden gräver Felicia Malmqvist efter handen som ger liv. Beam Wilailak diktar om önskan att täcka kroppen i bläck – men världen, den säger emot.
Fröjdefull läsning önskas!
Hopplöshetens predikan
Konstnären hade skapat mannen
för att bära jorden i sin pung.
Jag var ett missfall på målarduken
och försökte dölja alla fläckar.
Jag tog min okunskap och stoppade den i halsen
med hopp om att döden var i närheten.
Endast iklädd kuk och stövlar
gick jag ner i ett träsk bestående
av kask och ensamhet.
Jag såg gud genom ångan från dysterheten,
hörde hans visdom
medan jag skalade mina inre grundvalar.
Rasmus Ström, @rasmusstrom97
Marsbarn
händer i jorden
söker, greppar, släpper. river upp, sätter ner, trycker till
det var jag som skapade dig
solen på huden
värmer, bränner, torkar. göder, fyller, hjälper
det är du som ger liv
smuts på kinden
fastnar, smular, fläckar. smutsar, luktar, river
ett bevis på min prestation
Felicia Malmqvist, @felicia.m.m
Se på mig
Jag vill bli sedd.
Att någon ska se min nakna kropp.
Mina kurviga fingrar, sommar märkena på
knäna från 09 och ärren på magen.
Ändå går jag klädd i kläder som lika gärna
skulle kunna vara pappas.
Jag går runt i lägenheten med gardinerna
vidöppna, mamma säger åt mig att täcka mig.
Fast jag bara ska göra frukost, men det
kanske är pinsamt.
Jag vill slinga håret rosa, men pappa säger att
bara radikaler gör sånt.
Jag vill täcka min kropp i bläck.
Så att när ni väl ser mig, så kommer jag vara
ett konstverk.
Något som kanske är värt att se.
Beam Wilailak, @ettprojektisig
