Bild: shutterstock.com/Ekkapop Sittiwantana

Om kriget


hur ska människan i mig svara

hur ska människan i mig
svara
mot det som händer
i världen
kriget som gräver sig
djupare ner i medvetandet
de flyende barnens ansikten
sönderskjutna soldater i vägrenen
kvarlämnade nallebjörnar
fotoalbum
fäder och söner
som lämnas åt sina öden
har vi ord nog
att tala med våra barn
om kriget
så att de förstår
ondskan
men inte äts upp av den


dörren

jag stirrar in i de avlånga speglarna
som pryder varje vägg
någon kommer snart att slå in
dörren
med ett gevär
och vräka tygerna borden
mitt ansikte mina läppar
i stycken


oron

oroligheterna i världen
tunnar ut huden
och om natten
spricker den upp
spindlarna kliver med sina ben
ut ur höljet
över ansiktet
in i näshålorna
öronen
munnen
jag drömmer om
att smälta samman
med jorden
vaknar upp
och spyr
de levande spindlarna
ur mig


krigets ansikte

krigets ansikte
blundar nu
för skadorna som
åsamkats
civilbefolkningen
krigets ansikte
kan inte se
barnen
i ögonen
när pappan i familjen
hamnat under rasmassorna
och den höggravida
mamman
skakar
i skyddsrummet
krigets ansikte
är till en början
stenhårt
men faller med tiden
sakta sönder
i bitar
då är allt redan
för sent


Text: Lisa Gidlöf
lisagidlof.wordpress.com