vänta vädja vilja

någon vädjar i smyg
dimman ligger lågt i morgontimmarna
bäddar in asfalten
gör gatlyktornas ljus grumligt självklart
vit vecka
grått år

någon är nykter i smyg
någon söker en annan
vars attribut går inte längre att urskilja
den andra är ett sammanvävt
sammansmält allt

numera bär allas händer ringar av
silver och guld
arvegods och nya pengar
när någon blir gammal vill hon ha välskött silverhår

någon vädjar till slumpen
snälla hör mig snälla se mig
någon är en patetiskt desperat
dum tjej i världsrymden

slumpen besitter inte egenskapen
“vara en bra lyssnare”
slumpen är inte inställsam
eller nödvändigtvis god

ändå ber någon till den
symboliskt, aktivt, på knä

rösten kantstött
instabilt vädjande

slår upp verbet vänta
slår upp verbet vädja
slår upp verbet vänta igen
väntar
vädjar i smyg

innan någon passivt och uppgivet
avfärdade allitterationer som infantila
tyckte hon mycket om dom

vänta vädja vilja
vänta vädja vilja
vänta vädja vilja