Illustration: Hugo Hernqvist

Vallmoberget

Kvällen tappar andan bakom vallmoberget
Berget som inte är ett berg som vi bestämde var ett berg när vi var små
Det är fem meter högt sa mamma med röst len som varm mjölk
Det är fem tusen meter högt sa vi med röster syrliga som vinbär i maj
Fantasin som barriär mot verkligheten mot allt som kändes för stort för oss

År senare på samma vallmoberg
Vallmokulle skulle någon annan ha sagt
Någon som inte var med när leken skulle lekas som om det inte var en lek när träden var djungel stigarna förbjudna vallmon ett heligt ingenmansland
Vi fortsätter säga vallmoberget
Det kommer alltid vara ett berg för oss kommer aldrig vara något annat än ett grönt berg med vallmoströssel

Fantasierna lever kvar mellan träden
Kan blunda och minnas mitt gömställe under en av björkarna vi rispade in våra namn i med våra nyckelknippor
Vallmohavet på bergets topp en stor säng efter skolavslutningarna på sommarloven klädda i färgglatt silkespapper
Sträva stjälkar mot våra ryggar armar ben sandalfnasiga fötter
Himlen tak för våra fräkniga ansikten såg flygplansränder sockervaddsmoln fågeltjatter hördes någonstans ifrån

Vi är där nu sträcker ut våra kroppar bland vallmoblom äldre annorlunda men ändå samma har kvar ett ärr från en björkgren på insidan av armen
Solen sjunker i horisontlinningen ett kort ögonblick exploderar den apelsinorange nyponröd vallmoröd ett svullet klot ser ut som det alltid gjort

Det är inga solnedgångar det är solnedspurter ett två tre är himlen björnbärsblå inte längre smurfblå lillablådrakenblå
Kvällen dör och ut träder natten

Vi var aldrig på vallmoberget på natten fick inte vara ute på natten mammor och pappor var överens:
Ni cyklar hem när det blir mörkt sa de med utropstecken svävande i luften
Okej då sa vi med punkpunktpunkttecken pladask plums duns ner i marken

Natten är samma natt nu som då främmande kall stjärnor har exploderat bakom molnslöjorna som vassa ficklampor ändå ser man ingenting
Vi cyklar hem
Vallmoberget vinkar med sitt vajande blomster efter våra ryggar när vi svänger in på samma gata vi alltid gjort

Text: Selma Löfman, @selmalofmans