fbpx
Illustrationer av Elvira Svensson.

Sorg är en blöt macka

Under helgen blev jag för ledsen för att gå på fest och sen för ledsen för att vara själv i ett fyrkantigt rum i Uppsala. Så jag tog pendeln hem till min Stockholmsförort. Jag grät av lättnad när jag skulle sova. Och av sorg. Och av besvikelse. 

Jag visste inte att glädjen var så knuten till en specifik grej. Det känns som att någon tagit det viktigaste jag hade. Och allt nu är bara något slags efter. Ett jätte jättetråkigt efter.

När jag kom tillbaka till lägenheten i Uppsala hade löven på träden utanför fönstret blivit gula. Och så ville jag gråta igen.

Jag tror förövrigt att hela Sverige är minst lika deppigt som jag. Annars skulle aldrig folkrocken blivit så stor igen. Vissa saker är ett direkt resultat av självhat och kris, typ att lyssna på Mumford and sons senare album på repeat. Och att klippa lugg.

På tunnelbanan till min frisör tänker jag att höstens röda löv har samma färgpalett som en menscykel.

Såhär är det, sorg är en blöt macka. Det är att vara trött när du somnar, trött när du vaknar och trött däremellan.
Sorg är att räkna till tre och förbereda sig på att gå men sen räkna till femton istället och ändå inte kunna gå. Sorg är en kramp som väcker botoxade muskler så du inser att du måste få ihop 4500kr så du kan betala en dyr läkare på Östermalm att förlama dem igen.

I en värld där jag inte har ångest varje fredagkväll kanske jag skulle blomma ut socialt. Men nu vet alla att jag är längst ner på näringskedjan så det är för pinsamt att gå ut.

Sorgen strålar upp i hårfästet som en rysning när jag gråter på toan. Den har bitit ned mina naglar. Den är som en ständig bakfylla. Den är banal, att gråta på bussen men försöka gråta snyggt.

Det är osexigt med ledsna tjejer. Det är bara i film en småkriminell kille kommer och livar upp. I verkligheten jagar man endorfiner så man börjar springa, börjar  äta grönsaker, man färgar ögonbrynen och sminkar sig snyggt så ingen ser på dig att du lyssnar på bedtime stories på Spotify för att somna.

När jag har en riktigt dålig magkänsla är ateisten i mig alldeles tyst. Jag bad ironiskt nog till Gud kvällen innan femtonde. Men det hjälpte inte. Gud lyssnar inte på messy exes. Så dagen därpå kuggade jag uppkörningen och sen dog min hund.

Det här en utsliten typ av sorg. Och jag har inget att sätta emot. Det här är egentligen för intimt för att jag ens ska vilja skriva om det. Det är som det danska tv-programmet där två män diskuterade nakna kvinnokroppar i en nedsläckt studio. Konstigt, obehagligt och ändå kan man inte låta bli att titta. Länge leve yttrandefriheten, reality-tv och töntigheten.

När jag var elva fick jag en hund. Min egna hund. Jag döpte henne efter Ben och Jerry glass, för jag var elva, hade dålig fantasi och var lite tjock. Tolv år senare kom jag face to face med sorg i ett kalt rum hos en veterinär i Gävle. Hon hade bara en halv fungerande njure.

Jag älskar Gävle, ändå. Det är bra att någon gör det har min kompis från Sandviken sagt. Jag tog mitt körkort på andra försöket i Gävle sen, på Jom kippur, försoningsdagen. Jag antar att det är symboliskt.

Så jag förlåter Gävle. Och Cookie min Cookie det är du och jag forever ändå.

Text: Ella

/

Dikt: Sorg är en blöt macka

Mejla skribenten!