fbpx
Bild: Julia Shepeleva/shutterstock.com

Rapport från maj 2022

Ärtorna i jorden. Ärtorna gror. Bladen vecklar ut sig. Rabarber spränger upp ur marken. Häggen doftar. Cykeln får punka med Uppsalaslätten på höger hand och industriområdet på vänster, båda brer ut sig utan minsta lilla oas i sikte. Kroppen får punka och kapsejsar i havet av åkrar. Vet inte vad som växer på åkrarna, det kommer synas i höst för jag har lärt mig se skillnad på axen, men nu är allt bara som anonymt gräs. Samma gröda så långt ögat når, välgödd och klorofyllgrön. 

I butiken har priset på purjolök sjunkit precis som de sa på nyheterna att det skulle göra. Fattar inte varför, men jag accepterar marknadens hokuspokus och fyller kylen med purjolök. Utbud och efterfrågan, simsalabim. Och priset på allt det andra har stigit, också i enlighet med prognosen. Purjolökssoppa, stekt purjolök, purjolök i pastasås. Det är ändå gott med purjolök. 

I staden sjunger kören av koltrastar lite väl hetsigt, man vill säga åt dem att chilla lite, man vill säga åt hela våren att sakta ner. I naturreservaten inne i stan har någon strösslat vitsippor som pärlsocker i skogarna. I skogen längs landsvägarna står björksly i neongrönt. Nato nato nato nu nu nu, sjunger andra körer och det finns vissa likheter mellan hastigheten i beslut om Nato och björkarnas lövsprickning. Turkiet säger att Sverige inte ska få gå med i Nato och en eloge till Erdogan som inte går miste om ett bra förhandlingsläge. 

Jag har satt ärtor i jorden, måste lära mig det här innan krisen slår till på riktigt, innan det är försent. Ärtan, som inte är värd sin vikt i guld, men sin vikt i ärta. Jag minns i vintras, i träden längs cykelbanan hängde ruttna äpplen och sidensvansarna lät som ljusa bjällror medan de åt av frukten. Nu surrar humledrottningarna mellan blåbärsrisen och läppjar nektar från de nyss utslagna blommorna. Och jag plockar min purjolök på ICA. Purjolök mixad till smoothie, purjolökssnacks, purjolök med purjolök toppat med purjolök. 

Cykeln får punka på en väg längs Uppsalaslätten och fastän det bara finns ett alternativ dröjer det länge innan jag tar beslutet och börjar traska. Jag går och går genom skurar och solsken med staden som hägrar långt där borta. Det rosa slottet ståtar i horisonten som på ett vykort. De vassa kyrktornen sprättar upp en reva i tidsrummet och där infinner sig en märklig känsla av lugn. Allt har pyst ur mig och det enda jag kan göra är att gå. Bilarnas bränner förbi i en hisnande hastighet för den som bara har sina fötter att färdas med. Men ingen av bilarna har purjolök som bränsle. 

Text: Signe Rönnegård

/

Dikt: Rapport från maj 2022