Om

Jesus har en hjärtattack,
blott 16 år gammal står han
och förhandlar med liemannen,
endast gamarna kan höra
hans uppgivna kvidande,
målbrottsrösten som brister till,
svettpärlorna på ögonbrynen
glittrar i den skoningslösa solen,
sanddynan blir hans dödsbädd.
Ormarna festar på alla
profetior och löften om himlen,
apostlarna förblir tröstlösa män,
de vallar sina får och brukar sin jord,
sedan har man ihjäl varandra
i någon annans ledares namn.

Columbus får inget anslag,
drottningen är okuvlig,
världsfrånvända lycksökare,
det vore faktiskt idioti
att skicka ytterligare en galjon
mot en lummig havsbotten
där maskätna skepp vilar
och tiden har gått ur tiden.
Inga jubelrop, inga fyrverkerier
på självständighetsdagen,
vinden viner över prärien,
dit inga utvandrare når,
där naturen är envåldshärskare,
på Atlantkusten tronar pyramider
av jättelika stenblock.

Prins Ferdinand ler mot folkmassan,
näsdukar, vimplar och nejlikor
i den yrvakna morgonluften,
processionen når vägens ände,
han förbannar alla formaliteter,
hans liv av flärd och förakt,
det lågmälda bakgrundsljudet
i den serbiska huvudstaden.
Leran ligger kvar i jorden,
vigselringarna sitter fast
på ringfingrar som är varma
i ytterligare ett halvt sekel,
istället tillintetgörs alla framtider av
borttappade nycklar, missade tåg, 
saker man inte får begråta.

Jag svarar ja på din fråga,
ämnad för mig och bara mig,
den om alltings beskaffenhet
dödsfrågan, livsfrågan, alltfrågan,
som du ruvat på för alltid,
den jag visste att du skulle ställa,
när de mörka söndagskvällarna
hade svält din heder.
Din mungipa vrider till,
du viskar några ohörbara ord.
Ingenting är sig mera likt,
jag är ett allseende väsen,
ingenting undgår min blick,
jag håller jordklotet i handen.
Tänk om jag hade svarat ja.