Foto: Isabel Dahlgren

Minnet av en man

Hans ansikte har mist sin färg,
det är ett kort i svart och vitt,
men än förutan den vigör,
som minnet av en fader ger.

För nu syns allting i detalj,
han är mer än en mörkblå blick,
det enda som består från förr,
när kroppen sakta tar farväl.

En framåtlutad, ranglig gång,
en antydning till puckelrygg,
nu är han blott en tjänsteman
i dödens ministerium.

I bakgrunden: en mörkröd vägg
som blekts i takt med årens gång,
hans överkropp som verkar tyngd
av silverramen runt hans hals.

Den är hans kätting till hans död,
han fängslades av stunderna
av hjärtklappning och rysningar
som kom och gick emellanåt.

De stunder som var mycket mer
än pendlande och käbblande
de stunder när man visste att
man kommit underfund med allt.

”Gå ni, jag skall stanna här
i vardagsrummets skinnfåtölj
där jag kan leka lilla Gud
och göra tankar verklighet.

Hon snörar sina vinterskor
och sneglar på sitt armbandsur,
en stressad blick mot köksbordet,
ett märke på min näthinna.

Hon småsjunger i badrummet
i tron om att hon inte hörs,
en melodi som hittar ut
en skråma på min trumhinna.

Gå tid, jag skall stanna här,
bland kvitton och kastruller,
bland kläder som jag vuxit ur,
reliker från ett annat liv.”

De marknadsförde mycket skräp
för olyckliga människor,
med vita tänder, svart kostym,
då inga andra poster fanns.

Visst höll han med om skatterna,
en huvudrörelse till svar,
såklart man måste hålla med,
allt annat vore myteri.

Mat och kallprat, nattduksbord
tills solen kryper fram vid sex,
se till att hålla masken nu,
men “en dag till” blir “ett år till”.

De ögonblick han plockat upp,
ett hundratal små silvermynt,
ska damma i en dunkel vrå,
som stöldgods från en annan tid.

Han sluter sina ögonlock
och viskar fram ett efternamn,
men ansiktet är täckt av damm,
diftonger och en massa “p”.

De språng som sinnet kunde ta
från ingenting till någonting,
från någonting till stora ting,
blir alldeles för krävande.

På kistan står ett blekt porträtt.
”Javisst, han hade smilgropar.”
Det är ett kort i svart och vitt.
”Men vilka vackra anletsdrag!”

Ett skimmer över kinderna.
”Han körde som en huligan!”
Känn saknaden av faderns tröst.
”Vad sjöng han när du slagit dig?”

Decennium av görande,
av tyckande och tänkande,
som gömts av allt det sjukliga,
vill frigöras på morgonen.