fbpx

Dikt med mänskligt ansikte 

“fuck det ensamma geniet” skriver poeten Jon Ely Xiuming Aagard Gao i diktsamlingen Blod Är Ju Inte Ens Särskilt Tjockt. Och två andra diktsamlingar som jag läst under november får mig att undra: borde vi också be den ensamma läsaren dra åt helvete? 

Diktsamlingarna i fråga är två tvåspråkiga utgåvor (tyska – svenska), och det är väl egentligen allt de har gemensamt, rent objektivt. Ändå väckte min läsning av Det sena verket och Valda dikter samma kärnfråga för mig – typ, sökandet efter en annan, en till, eller kort sagt efter ett mänskligt ansikte i dikten.

Valda dikter är Malte Perssons översättning och urval av poeten Rainer Maria Rilke (1875 – 1926). Fokus ligger på att presentera en i Sverige överskuggad del av textskatten, tingdiktningen, och en bortglömd del av själva poeten – poeten som hantverkare. Urvalet beror till viss del på översättarens tycke, men också på att framhäva mer av Rilke än den gängse bilden av den gudabesatta poeten som skrev Orfeussonetterna. Hantverkarmetaforen kan förstås utifrån det faktum att den konstnärliga metod som dominerar dikterna är hämtad från skulptören och mentorn Auguste Rodin. Rilke uppmuntrades av honom att gå till Jardin des Plantes och betrakta djuren där för att skulptörlikt träna upp sin blick, skriver Persson i efterordet. Resultatet blev en mängd dikter om skilda ting, som skulpturer, blommor, djur, en boll, en torgkarusell. Flera av dem slår mig som närmast hallucinatoriska i sin uppmärksamhet på och inlevelse i det betraktade tinget. Framförallt då dikten “Rosa hortensia”, där själva färgerna liksom besjälas – hortensiorna låter här den skära färgen försvinna “så att den slipper ana blommors höst”.

Men det är en annan själslig närvaro än tingens som berör mig mest i läsningen – nämligen översättarens. Översättning är ju i sig tolkning, och aldrig får man ta del av någons tolkning så utförligt, så parafrasfritt, som när man läser en översatt dikt. För mig som är tyskbefriad handlar det framförallt om att bli varse min tolkning av den svenska dikten, när jag har en tysk version att jämföra enstaka ord med. Hur kommer det sig att jag exempelvis tolkar “länder” som kroppsdelen i första hand, och måste kolla originalet för att förstå att ordet är geografiskt menat? En annan insikt kommer ur formen, bunden vers. Den visar mig vilka stavelser och ord min “inre röst” hoppar över när den ljuder, så att jag tvingas läsa om för att få metern rätt. Jag har ingen aning om hur jag annars skulle få insikt i detta. Det känns som att få ett fotografi av det man ser när man blundar. 

Den andra diktsamlingen är Det sena verket, som består av Anders Olssons översättning av Paul Celan (1920 – 1970), närmare bestämt hans sista verk, plus bonusmaterial. Redaktörskap och förord står poeten och forskaren Gabriel Itkes-Sznap för. Här är versen – till skillnad från hos Rilke – fri och samtidigt hårt fjättrad, eftersom mycket av den gängse syntaxen bantats bort, exempelvis ordet  “som” och verbet “vara”, vilket Olsson uppmärksammar i sitt efterord. 

Översättarna handskas lite olika med sina poeter. I sitt efterord tar Persson plats; är självmedveten och kärvänligt kärv mot Rilke. Han raljerar en smula över Rilkes självmystik, och påpekar att vissa drag hos dikterna lika gärna kan bero på poetens slapphet som på avsiktliga formbrott. Kritiken mot Rilkes fåfänga (en ganska futtig last) blir nästan komisk, läst mot Olssons neutrala återgivande av Celans två mordförsök mot hustrun Gisèle, i efterordet till Det sena verket

Någonting utgåvorna har gemensamt, vilket jag tänker ofta är fallet med tvåspråkiga volymer, är seriositeten och ansvarskänslan som präglar presentationen av verket. Man månar om att läsaren ska kunna tillägna sig verket på fler sätt än genom att trycka originaltexten jämte översättningen. Jag gläds åt att båda volymer ger kontext till läsningen genom att återge lite av författarskapens receptionshistoria, vilket Itkes-Sznap ansvarar för i Celan-utgåvan. Och Olsson redogör för tio (!) tematiska trådar i Celans sena verk som ledstång för läsningen, vilket känns sällsynt och dyrbart. 

Jag tror man ofta ser på tolkande peritexter (som för- och efterord) med ogillande, på grund av uppfattningen att det hämmar läsarens självständiga tolkning av dikten. Men själv känner jag mig bara mindre ensam som läsare när jag läser Olssons generösa efterord. Min egen tolkning blir inte undanträngd, bara tydligare i kanterna, eftersom jag kan jämföra den med flera andra. Jag kan se att ett av spåren – det Olsson kallat “Den mörka Eros” – är det som dominerade min upplevelse av Celan, det vill säga, erotiken i dikterna. Samtidigt kan jag  – om jag anstränger blicken –  se att andra motiv är minst lika representerade, typ tid och poetik. Och i ljuset av allt detta kan jag fråga: varför är det denna intima, kroppsliga Celan som framträder skarpast för mig? 

Jag påminns om någonting som diskuterades när jag läste grundkursen i religionshistoria – hur det kommer sig att vi människor är benägna att uttolka ansikten i det mesta, om det nu är fläckar i taket, husfasader, eller bilar med blinkande ögon. Någon kognitionsforskare hade föreslagit att beteendet hade evolutionär grund. Rädslan för fiender gör det fördelaktigt att hellre fälla än fria när hjärnan bedömer vad i omgivningen som är en varelse eller ett dött ting. En bild av urmänniskans våldsamma, tillitslösa tillvaro målas därmed upp. Men jag tänker att ett sådant evolutionärt perspektiv lika gärna kunde innebära att vi är vaksamma på livstecken för att vi söker kamrater eller älskare – också nödvändiga för vår överlevnad. Kanske är det en sådan mekanism som delvis formar Rilkes tingdiktning, och kanske liknar den mitt sätt att läsa Celan. Den ensamma läsaren är alltså, liksom det ensamma geniet, en myt. Läsningen är alltid gemensam. 

Text: Maria Bodin

/

Dikt med mänskligt ansikte