Jorden
Mina kinder är gråa,
som urblekta klädesplagg,
jag har försökt två mitt samvete
alldeles för många gånger.
Jag är en vanlig man,
en försäkringsjurist, en fyllebult,
en småbarnspappa, en mördare,
precis som så många andra.
Ett land med gråkindade män,
miljoner män som mördar,
av ovillkorlig kärlek,
till ett luftslott med armé.
Kängorna är bruna,
det lätta duggregnet som närde
vår säd, vår boskap,
har aldrig varit så grymt.
Den mjuka lervällingen,
de godtrogna gråsuggorna,
alla vill suga av mina skosulor
alla kommer för nära inpå.
Nu kan jag inte säga nej,
tänk om jag återupplivar
min viljekraft, som det tog
så mycket vilja att dräpa.
Nagelbanden är svarta,
de blir det när man alltid
håller hårt i järnklumpar
som gör hål på människor.
Jag var inte en sådan som
skulle glömma det förflutna,
sluta skicka brev med floskler
om att allting skulle bli bra.
Men hungern är en jävel,
den dödar alla tankar
om andra människoöden
som också gått itu.
Smutsen går inte att få bort,
den gömmer sig i allt och alla,
det kan inte förglömmas
att våra länder byggts på jord.
Smutsiga sol, smutsiga himmel,
sluta glo på oss sådär,
hur vågar bedyra er oskuld
när världen går under.
Smutsiga kamrater,
alla stjärnögda barn blir vuxna,
så fort de råkar nudda livet
eller livet tillintetgör dem.
Jag hoppas du är vid liv.
Låt mig höra din röst,
förvissa mig om att du
väntar på mig bakom
ett hölje finkornigt damm.
Jag måste tala med dig igen,
för det var en livstid sedan
jag talade med någon
välvillig, om sådana finns.
Mina kinder är gråa,
besudlade av allt jag gjort,
skicka mig ett litet porträtt,
så tårarna får rena allt.
