ATOMKLOCKAN

–
tick tick tick
det fanns inte förr, att räkna
det var inte fint då
man kom ingen nära
var sjunde dag kom livet
det brände och drömde
tick tick tick
molekylerna ska brytas ner
de stämmer inte längre överens
med vår nya väg
tick tick tick
jag har byggt en maskin
sätter jag bara på den
kommer det aldrig ta slut
på tiden, förlåt
den följer alla lagar
som den med energin
som alltid försvinner
det går inte att göra något åt
tick tick tick
jag vill inte tugga maten mer
den har blivit tung och
maskinerna hjälper mig inte
tick tick tick
laboratorium för att böja tiden
varför får jag inte komma dit
vad gör de egentligen
med energin de äter upp
alla galaxer rör på sig
de accelererar, för att hinna
det är så att klockan har gått sönder
den fungerar inte mer
de accelererar för att hinna
till alla som försvunnit
på vägen, in i alla skogar
som böjer sig inåt
var det inte någon jag glömde?
på vägen hit
tick tick tick
alla plan i huset växer
åt sidan och uppåt
de väntar nog på signaler
tick tick tick
ingen vill väl

jag vill väl

vara på fel ställe
när den slutar snurra
tick tick tick
hur kan alla rotationer
vara så bestämda
varför funderar de aldrig

de funderar

på om det är bäst så
tick tick tick
fanns det inte böcker
som beskrev hur det hände
när solen växte upp
i jordens famn
tick tick
sjunker de verkligen hela tiden
mot en punkt
vänd inåt, mot sig själv
det är underbart i så fall
tick tick
jag tröttnar snabbt
på alla linjer i himlen
som påstår att det finns
arkitektur där bortom
vad jag sett idag, igår
tick tick
jag måste väl få kunna

överleva?

i kryostasen
byggde ni inte dräkter

för dig?

att leva i
efter att sekunderna blivit trötta
tick tick
skada inte de som
bara försökt hinna med sekunderna
som flyr iväg
när kupolerna slutat bära
tick tick
är det inte otroligt
att få vara med
när man öppnar atomen
och kollar

på vad?

på alla fina former

de vibrerar

varför stannar de aldrig
tick tick
vad menar du med
den entropiska högheten
är det en vilja
är det faktum långt borta
byggdes det in i grunden
för länge sedan
som ett naturligt slut
på alla vägar

vilka vägar?

det förstår du väl
din och min, i rummet
presens, kom, fanns

tick
det är sjukligt
alla kugghjul vi bär
–

Text: Ernst Marklund, Umeå