älskar du mig inte längre johannes 

jag gömmer mig djupt inne i en början
min kropp har krupit ihop mot en övertygelse lika stark som 
årstidernas ständiga repetition
höstens första lätta dimma längs dalaälven
fiskespöet som skär genom luften 
tills kroken med ett kort hugg träffar vattnets blanksvarta yta
leriga kängor i hallen ska vi ut och mata korna skriker du 
och kalvarnas tungor är rosa och varma mot våra händer

det finns en obebodd yta längs mina armar
jag väntar på dina fingrar som man väntar på regn efter en varm sommar
utan skepsis, det måste komma
övertygelsen är lika stark som en gudatro

du kommer inte hem
du har gått ut genom dörren och kommer inte hem medan ljuset skiftar färg
blanka ytor blir fläckiga
någon ko råmar 
och luften är skuren i långa ojämna remsor 
du säger tänk på alla som krossar varandra med saker tunga av svårmod 
men juste 
inte kan du säga det

för du är ute på stan och när jag låst din dator efter för många misslyckade inloggningsförsök med fel lösenord slår du upp dörren skriker vildrött och hest

vad kallas det 
att se ut över ett fuktigt landskap 
dimman hänger tung från de låga molnen
skogens silhuetter framträder i olika nyanser av grått 
det är vad jag menar
man kallar det ingenting och ändå finns det

vad kallar jag pusslet våra kroppar lägger om natten
sängens gropar tunga av trygghet
de små filmerna du genom åren varsamt 
eller om det varit våldsamt
grävt ner under mina skulderblad 
i mina händer 
utanpå mitt ansikte

det briser om våren
ansiktet 
munnen rycker okontrollerat när jag flinar mot din sida av sängen
det brinner vildröda drömmar om natten
jag kryper ihop och gömmer mig inuti sprickorna 

vad kallar jag dig
vid namn 
eller genom delarna av en lösryckt förälskelse