Foton: Blenda Andersson

”Kulturlivet är egentligen mest grovgöra”

Jonathan Brott vet lika väl hur man beter sig på en adlig finmiddag som när någon har en pistol i handen. Tanken var att bli kvantfysiker, tills han upptäckte kulturen och gjorde en helomvändning. Sedan dess har hans liv handlat om poesin och präglats av ett aldrig sinande engagemang för att kulturlivet inte ska dö.


Vi möts utanför hans port på en tvärgata till Götgatan. Jonathan Brott kommer ut iklädd rock och vit skjorta med ett stort uppfällt paraply i handen, trots att det inte regnar. Han säger att jag får följa med på några snabba ärenden. Vi går till hans lokala skräddare lite längre ner på gatan, Eduard Jacob, och Jonathan lämnar fram några kläder som ska lagas och paraplyet som inte går att fälla ihop. Paraplyet kan Eduard Jacob inte göra något åt, men resten kan han enkelt fixa. Jonathan prutar ner priset till 50 kronor billigare med hänvisning till att han inte har så mycket pengar just nu. Eduard Jacob verkar vara van. “Du jobbar inte Jonathan!” säger han, men jag kan inte riktigt avgöra om det är en fråga eller ett påstående. Jonathan ställer några frågor om lokalen bredvid som han är intresserad av att hyra som kontor. Den kostar 15 000 kronor i månaden. Kanske nästa år.

I den lilla ettan på fjärde våningen står alla nummer av tidningen prydligt uppradade i bokhyllan. Här bor Jonathan Brott, chefredaktör och medgrundare av tidskriften L’Amour – La Mort. Han är också projektledare för Stockholms litteraturmässa, författare, översättare, kinesisktalande, har varit producent för Internationella Penkongressen och har precis inlett sin skådespelarkarriär. Listan kan göras ännu längre. Störst fokus är dock på tidskriften, som han tillsammans med några bekanta startade 2017.

– Jag kände en stark brist på mötesplatser och gemensamma plattformar för unga kulturutövare. Framförallt att det var väldigt segregerat med små, små, små klickar där alla ville mötas och samarbeta men det fanns inget sätt att göra det. Så vi skojade om att vi startade tidskriften som en ursäkt för att ha fester, men det ligger ju någonting i det eftersom vi ville ha de fysiska mötesplatserna, förklarar Jonathan.

“Hälften av mina vänner levde ett bekvämt medelöverklassliv och andra hälften gick på soc och deras farsor var döda”

Jonathan bläddrar på datorn och visar mig utkastet av tidningens nästa nummer. Utanför fönstret syns en vitgrå himmel och Andreaskyrkan på andra sidan gatan. På träbordet står en glasflaska med en vissnande blomma i. L’Amour – La Mort släpps tre gånger per år och i december kom temat Resenärer. Sedan ett par år tillbaka får tidskriften stöd från Kulturrådet och har nu som regel att alltid betala sina skribenter. Förutom i det senaste numret, då arvodet istället utdelats i form av betalda resor. Skribenterna har skickats iväg till olika resmål och är nu hemkomna med iakttagelser från över 20 platser som blivit till porträtt och reportage. Själv har Jonathan precis varit i Polen tillsammans med en kollega för att skriva ett porträtt om ägaren av tryckeriet där L’Amour – La Mort blir till bläck.

– Det finns något roligt med att så stor del av den svenska litteraturindustrin vilar på ett antal lettiska, estniska och polska tryckerier och ingen har kontakt med dem.

Uppväxten var trygg med en kärleksfull familj. Den var också mångsidig, med umgängen i olika samhällsskikt och en inre nyfikenhet som ständigt utforskades.

– Hälften av mina vänner levde ett bekvämt medelöverklassliv och andra hälften gick på soc och deras farsor var döda. Det var lika mycket trevliga middagar som typ knivar och pistoler och gängslagsmål. Jag ville vara först med allt och hamnade med en del stökiga typer. Jag vet hur man för sig på en adlig finmiddag och jag vet hur man för sig när någon har en pistol i handen. Det har varit väldigt lärorikt och jag är väldigt, väldigt, tacksam för det.

På väggarna i lägenheten sitter urklipp av texter från olika tidskrifter och några bilder på Jonathans vänner. Skrivandet började utvecklas först efter gymnasiet. Intresset för språk har alltid funnits där, mycket på grund av tvåspråkigheten tack vare hans kanadensiska pappa. Men det var inte förrän efter åren på teknisk gymnasielinje som skriveriet tog fart på riktigt.

– Jag ville bli kvantfysiker förr. Sen insåg jag nog att jag inte var så bra på matte och upptäckte kulturen. Det är ju nog en stor del av varför jag kan vara yrkesverksam i kulturen idag, för att jag vet hur en dator funkar. Jag är liksom en ganska bra författare, helt okej, jag har en viss karisma och scenvana. Men jag är också flytande i Excel.

Men hur kommer det sig egentligen att man vill starta en papperstidning mitt under digitaliseringens storhetstid? Dessutom en poetisk sådan. Jonathan har många svar och får beslutet att låta som en självklarhet.

– Det behövs! Vi vill vara en inkörsport till finkulturen och visa att tröskeln till konsten inte är så hög, alla är välkomna och det är inte så svårt som det verkar. En viktig del av det vi gör är att hela tiden föra fram nya röster.

“Det är värt det, för vi får en levande stad, och jag gör det här för att jag älskar den här staden och jag blir så jävla ledsen när den inte funkar!”

Målet är att kunna publicera en tolvårings första dikt i samma uppslag som en text av Bruno K. Öijer. Därför menar Jonathan att liknande initiativ är så viktiga, för att de har möjlighet att chansa på små författarskap. Men hans kanske största drivkraft är passionen för kulturlivets överlevnad.

– Hade jag varit intresserad av att tjäna pengar hade jag ju inte startat en papperstidning, då hade jag startat typ en hedgefond eller nåt. Men det är värt det, för vi får en levande stad, och jag gör det här för att jag älskar den här staden och jag blir så jävla ledsen när den inte funkar! När den är stiff, när det inte finns platser att mötas på. Jag vill att det ska hända grejer och jag vill inspirera folk till att göra fler grejer.

Det finns också fördelar med att vara en liten, icke-kommersiell tidskrift. Man behöver inte clickbaita eller tänka på en hård marknad, man kan publicera långa, konstiga artiklar som finansiärer inte hade gillat.

Är det en rädsla för er att bli för kommersiella?

– Ja, att bli sellouts, att bli urvattnade och stora. Det vore ju trevligt att ha väldigt mycket pengar, men det hade varit väldigt jobbigt att hålla på och vara en Mauri liksom. Han gör ju bra grejer men han behöver showa så jävla mycket, jag tror inte han tycker om det.

“Jag tycker att det är väldigt destruktivt att hålla på och romantisera ett bohemliv, jag har sett många av mina vänner typ dö av det, att de knarkat och så”

Jag undrar om inte en del av drivkraften ligger i drömmen om det bohemiska poetlivet. Att det är festerna och de prestigefyllda namnen som lockar. Jonathan menar däremot att medan det på utsidan kanske ser glamoröst ut är kulturlivet egentligen mest grovgöra, att gå med en pirra kors och tvärs och frakta ölbackar och lådor med tidskriftsupplagor.

– Jag fattar inte varför vi gör det här. Det är skitdåligt betalt, det är skitmycket slit. Men ändå gör vi det, för de små glimmande stunderna en vecka i Göteborg när vi får känna oss som adel för att vi blir bjudna på en Norrlands Ljus av Leif Pagrotsky.

Dessutom tycker han inte alls att det finns något fint i romantiserandet av livsstilen.

– Jag tycker att det är väldigt destruktivt att hålla på och romantisera ett bohemliv, jag har sett många av mina vänner typ dö av det, att de knarkat och så. Det är ju bara en borgerlig bohemdröm. Ibland känns det som att folk tycker att jag lever ett så romantiskt författarliv och dricker rödvin och röker cigaretter i fönstret. Men jag känner bara; sluta romantisera det! Eller ja, det är jättetrevligt, men du kan också göra det här.

Känns det ändå inte lite bra när folk säger det, att du lever ett så drömskt författarliv?

– Nej, jag blir ledsen, då känns det som att folk tror att man måste vara intellektuell och leva på ett visst sätt för att få finnas i de här sammanhangen. Men jag menar, jag lever ju ett liv som är både och, jag går på gamla krogar hela tiden och flörtar med en servitris, spelar luta och kissar i en gränd. Men sen sitter jag också mycket och korrläser och postar grejer, det är ett väldigt strukturerat bohemliv på så sätt och där vill jag motbevisa fördomar.

Det är dock lite svårköpt att Jonathan inte är anhängare av romantiserandet, när han sätter sig i fönstret och röker en cigarett samtidigt som han berättar om när han snuddade axel med alkoholism en sommar på Capri, uppriven av lösa romantiska förbindelser. Men självinsikten är det ingen brist på.

– Tänk dig den här bilden med rubriken “Jag lever inte ett bohemliv!” säger han och skrattar.

Men det verkar faktiskt inte finnas något konstlat eller tillgjort i hans livsstil. På frågan om han känner att han måste lägga sig till med en persona i kulturvärlden svarar han att det snarare är tvärtom. Han passar så väl in i stereotypen av en dekadent bohempoet att han ibland måste passa sig för att folk ska ta honom på allvar.

– Jag känner att jag liksom måste tona ner mig själv för att jag är lite för mycket stereotypen av vad en poet är, så att folk typ inte riktigt tror på det. Men sen är det också så, vem är den riktiga du? Man tar av en mask, sen en till mask, sen en till mask – så är bara människan.

Jonathan är en sådan person som det alltid händer mycket kring. Kanske är det han som får saker att hända. Med jämna mellanrum reser han sig från skrivbordet där vi sitter och hämtar ett nummer av L’Amour – La Mort eller något annat verk där en av hans texter har publicerats, för att visa exempel på något vi pratar om. Det känns som att han aldrig riktigt kan sitta still, inte bara på stolen utan också i livet. Han berättar historier om sin kortlivade vänskap med den holländska ambassadören som gav inspiration till diktsviten Summer of Diplomacy, om när han var ansvarig för en kongress som var så utmattande att det var det närmaste han kommit döden, om när han åkte till Wien för att skriva en dikt om Gunnar D Hansson utan att förstå varför, om sin stormiga ungkarlsperiod, om sina 3000 sidor med dagboksanteckningar av vilka han ska “dra en Knausgård en vacker dag.” Själva livet är också det som står i centrum för hans skrivande.

– Ibland intellektualiserar jag saker lite för mycket. Det jag egentligen vill göra med allt jag skriver är att ropa. Vi lever samtidigt. Visst är det sjukt. Glöm inte bort det.

Text: Blenda Andersson