fbpx
Illustration: Noa Persson

Det goda självhatet

Jag har tröttnat på att ha seminarium på Zoom hela dagarna, så likt de gamla grekerna har jag börjat ta mig an de stora filosofiska frågorna. Började lite lätt med livets mening. Kommit fram till att jag tror att det handlar om att vara en god människa. Utföra goda handlingar mot sina medmänniskor. Vara en snäll människa som vill göra snälla saker. Herregud. Det var väl inte så svårt? 

En annan grej jag har tänkt mycket på är self love som koncept. Idén som omärkbart sniglat sig in i våra medvetanden och etablerat målet att älska sig själv som en ultimat sanning i vår senkapitalistiska verklighet. Känt mycket av känslan äckel. För jag vill inte, jag vägrar, sätta på mig ett raffset, smeka mina valkar och sedan aktivt välja att sätta igång en två timmar lång tankegång om hur mycket jag älskar mig själv. Det tycker jag låter fruktansvärt. För ingen kommer att vinna någonting på det. Och jag! fattar! inte! att folk inte fattar det. Att njuta av sitt egna personliga varumärke är liberal smörja. Ingen annan gång i någon annan tid eller kultur har väl målet varit att man ska älska sig själv? Det betyder väl helt enkelt att man har det för bra. För mycket tid, för mycket energi och på tok för lite empati. Vad hände med att älska Andra? Vara snäll mot Andra? Hur motiverar man en kamp där ens prioriteringar ligger hos sig själv? 

Och det är dessutom dumt på det sättet att jag inte ens tror att det är uppnåbart. Att känna genuin och ren kärlek till sig själv. Det på tok för onyanserat – människans psyke fungerar inte så. Och vidare skulle det absolut inte förbättra någons tillvaro att lyckas med det. Vem hjälper det att bara gå runt med bilden av sig själv som bra och gullig? Det är så djupt stört att det har passerat som en rimlig önskan. Ett rimligt mål. Egentligen är det väl narcissism i sin renaste form, något som aldrig tidigare ansetts vara en eftersträvansvärd personlighetsstörning? 

Jag hör till den lilla skaran idioter som finner mening i Jantelagen. I takt med att alla strävar efter att bli något vill jag bara bli mindre och mindre. Jag inser mer och mer värdet av att inte tro att man är någon. Att inse att man inte är någon. Det är så mycket mer värdigt, sant och konstruktivt. Jag tror genuint på att man blir en bättre människa om man spenderar mycket tid med att rannsaka sig själv. Inser sina egna begränsningar och brister. Det måste vara sundare än att bara gå runt och blint älska idén av ens egen själ. Att för snabbt och i för stor uträckning förlåta sig själv för att man är en dålig människa som utför omoraliska handlingar kan omöjligt vara bra. 

Med det sagt skulle utopin, för mig, väl ändå vara att vara neutralt inställd till mig själv. Det känns som det givna idealet för inställning till sin person. Att se sitt ansikte i spegeln och tänka Schweiz! Att känna att man mest bara finns. Har bra och dåliga sidor, men ranka sig själv som medel på skalan sämst till bäst. För då känns det som att det kanske finns tid och energi att vara snäll, bra och god iallafall, trots att det inte är motiverat av själväckel. 

Men jag tror det är svårt, näst intill omöjligt, att hamna även där. Eller jag trodde det tills jag presenterade idén för min rumskompis som bestämt hävdade att hon är där. Eller att hon kan se sin egen komplexitet. Att hon ser att hon gör bra och dåliga saker men att grundinställningen varken är positiv eller negativ. Så tydligen finns det folk som är så psykiskt friska att de har en helt neutral inställning till sig själva. Neutral förblir den bästa punkten att vara på. Speciellt om det finns folk som faktiskt mentalt befinner sig där (jag = fortsatt tveksam). 

Men här stöter jag på ett mentalt hinder. För att aktivt söka sig till punkten neutral från det molande självhatets godhet som utgångspunkt känns som att sträva åt samma håll, ta samma bana och använda sig av samma verktyg som de vars största kamp är att lära sig älska sig själva. Och ni vet redan vad jag tycker om det. 

Missförstå mig rätt. Det säger väl sig självt att jag inte vill förespråka klinisk depression, utan att det handlar om något annat. För jag fattar att det inte är konstruktivt att bara känna att man hatar allt. En vilja att dö hjälper ingen, det finns ingenting gott i det. Det är inte heller det jag menar eller tycker. Att vara helt lamslagen av självhat är inget jag önskar min värsta fiende, eller något som skänker någon något av värde. För dessutom kvarstår ironiskt nog jaget som fokus i det mörkaste mörka. Att hata sig själv med en brinnande passion blir fortfarande väldigt självcentrerat och självupptaget. Och det hör liksom inte heller riktigt hit. 

Vad jag tror är bättre än att vara en self love promotande influencer är att ständigt ha lite molande självhat i bakhuvudet som motiverar en att bli bättre. Att vara snällare och göra mer gott, för att bli bättre inför sig själv och andra. Det tror jag. Jag tror att någon form av självhat får en att i större grad rannsaka sig själv att göra mer för att bättra sig. Bidra mer. Jag vill hävda att en del av det som tar mig framåt, som får mig att ständigt vilja bli bättre i viss mån grundar sig i att känna sig sämst. Och det tycker jag är helt okej, det finns ett värde i det. Man kan få ha lite självhat, as a treat. 

Det finns en risk nu att jag skrivit en krönika som bara handlar om mig själv (lejon) som individ. Att jag har självinsikt nog att inse att just jag utan självhat/med en gedigen kärlek för mig själv skulle vara en fullkomligt vidrig person. Det gäller nog inte alla. Det gäller definitivt inte alla. Jag fattar att få håller med mig helt. Flera vänner (plural) som jag har presenterat den här idén för har velat slåss. 

De flesta jag pratat med, oavsett självbild, stjärntecken eller volym av självhat, tycks dock hålla med mig om att det känns djupt oetiskt och meningslöst att sträva efter att älska sig själv. Att det på många sätt är ett stort självupptaget slöseri av tid. Tid man skulle kunna lägga på att till exempel vara en bra kompis. Och jag står fast vid att i en tid där allas mål plötsligt verkar vara att komma av att se sig själv i spegeln sitter jag hellre ned i båten. Hatar hela mitt väsen men låter min huvudsakliga strävan förbli den om att vara snäll och god.

Det goda självhatet