fbpx
Illustration: Dina Karsin

Det förflutnas ogripbarhet

Mars, 2018. Jag och mina föräldrar befinner oss i en framrusande bil någonstans i Jämtland. Det är solnedgång – de sista ensliga strålarna söker sig fram genom horisonten och kastar ett aprikosfärgat skimmer över snövidderna. Jag sitter i baksätet med min dator i knät och tittar på Before Sunrise, en utsökt anspråkslös film från 1995 som kretsar kring två unga personer som träffas under en tågluff och blir förälskade. Jag drabbas hastigt av det bisarra i denna situation. Hur i hela friden kan jag, 23 år senare, sitta i en bil i ett snöklätt vinterlandskap, och bevittna Ethan Hawke och Julie Delpy samtala om diverse en sen ljummen kväll på ett torg i Wien? Insikten är förstås banal, men i stunden känns det som något av det mest djupsinniga jag mäktat med att tänka.

Rörliga bilder ständigt i samklang med däckens surrande friktion. Avlägsna minnen förnyade, återuppväckta i ett än mer avlägset landskap. Nuet och dåtiden samexisterande inom samma rike av varande. Det mänskliga medvetandets klamrande försök att begripa denna egendomlighet.

Det förflutna har alltid fascinerat mig. Och då menar jag inte det rent konkret förflutna, som Sveriges regentlängd eller romersk militärstrategi, utan det förflutna som koncept. Det låter luddigt, ämnets komplexa natur kräver nästan det, men jag ska göra mitt bästa för att konkretisera mina tankar och känslor inför detta. Jag drabbas ibland av en slags carpe diem-ångest, den närmast paniska känslan av ögonblick som passerar, ögonblick som för evigt försvinner in i dåtidens svarta vakuum. Känslan av att en specifik plats i en specifik tid med en specifik uppsättning livserfarenheter aldrig kommer kunna återupplevas. Visst kan dokumentation i form av text, bild eller film göra anspråk på att fånga fragment av detta, men det upplevda ögonblicket i all sin storhet och prakt går inte att återskapa. Nuet begår konstant självmord. Detta ter sig för mig vansinnigt skrämmande.

Här någonstans kommer minnen in i ekvationen. Minnen av det förflutna. Men dessa förvirrar mig snarare. För vad är minnen? En serie elektriska signaler i hjärnan. Som dessutom är oerhört selektivt. Jag minns endast brottstycken av min barndom. Det som jag inte minns, var finns det? Alltså, på en metafysisk nivå, var existerar det förflutna? Separerat från det kollektiva mänskliga minnet, vad innebär det förflutna och vilken roll spelar det? Vad betyder det för subatomära partiklar? Hur påverkar det ögonlösa djuphavsvarelser som genomsöker den becksvarta sandbottnen i jakt på näring, enbart drivna av biologiskt programmerade instinkter? Varelser vars begränsade sinnesförnimmelser inte tillåter dem att konceptualisera tid.

Varje gång jag kliver ned i detta snåriga träsk går jag vilse. Mitt medvetande slår saltomortaler och flaxar som frenetiska fjärilsvingar. Jag är blott ett förirrat plankton i en massiv ocean sökandes efter svar. Men jag vet ju att det inte finns några. Kanske är det detta som är människans förbannelse. Att hon försetts med intellektet att ställa frågan, men inte kunna svara. Det är som ett kosmiskt spratt, ett illvilligt pojkstreck. Jag får resignera inför att det förflutna aldrig kan besökas. Förlika mig med tanken på att min barndom endast finns i fragment i fotoalbum, VHS-band och minnesstycken. Där hjärnans kött möter den gudomliga elektriska laddningen.

Tillbaka i bilen rullar eftertexterna på min tummade datorskärm. Jag drar en lättnadens suck. Känner hur det tyngande grubblandet ebbar ut. Medvetandet bygger sakta upp försvarsmekanismen att inte vara varse varje passerande ögonblick. Dåsar in i halvsömn. Men trots att jag inte tänker på det upprepas samma obönhörliga process. Ögonblick efter ögonblick i det oändliga.

Text: Hannes Hellström

/

Det förflutnas ogripbarhet

Mejla skribenten!