Det fattas bara

Vad är det som är fel? Varför gråter du aldrig längre? Varför gråter du hela tiden nuförtiden? Kroppjävel, känn någonting någon gång. Kroppjävel, sluta känn så mycket hela tiden. Jag läser. Jag läser om kvinnorna i böcker som säger att allt vore så enkelt om de vore kvinnor i böcker. Och hur sanna de än känns, hur verkliga de i stunder än må vara – de är kvinnor i böcker. Jag är på riktigt. Skriva in min omgivning, går inte. Gjuta karaktärer efter vad som skulle passa mig bäst eller driva min berättelse framåt, går inte heller. Kan ju bara röra vid en enda, bara mig själv förstås. Ändra och korrigera. Och vad händer när man har slut på adjektiv. Hon blir bara klumpig, kissnödig eller kåt. Berätta gärna om ni känner någon som skulle vilja recensera den berättelsen på Goodreads

Hopkurad i sängen, den som inte är min fast ändå min. Hyr möblerat i andra hand för andra gången. Andras madrasser som inte är mina fast som ändå blir mina. Fortfarande blöt från duschen, alltid duscha när jag kommer hem på natten, berusad och svettig. Blöta ner kudden med håret, känns som semester med blöta kuddar. Ett slags knep, fotnot till fjärde boken i min överlevnadsbibel. 

Jag vet att jag och mina vänner skrattar åt att det ”är något i luften”. Det måste vara något i luften som får oss att känna oss ömma, ödsliga. Något som vi inte vill ska heta vinterdepression eller ensamhet. Vi skräms av det. Jag skräms av det. Varför jag fortsätter fråga mig själv; vad är det som är fel? Varför gråter du aldrig längre? Varför gråter du hela tiden nuförtiden? Vaknar av blöt kudde som inte känns som semesterkudde. Mer som kuddarna under åren man var döende, oj autocorrect jag menar förstås; åren man gick i högstadiet. 

Jag läser, eller gjorde för längesen, Den allvarsamma leken. Vet väl jag det, att olydiga Lydia säger ”Det fattades bara att jag skulle gå genom livet utan att nånsin ha varit din”. Ostigt men det fungerar, 1-0 Söderberg. Jag ligger nära någon med skägg, han är mjuk men inte behaglig, snäll men inte spännande. På tapeten skriver jag med fingerspets, snällagåhem. Morgonen därpå gör han det som folk man ligger nära, ofta gör. Det känns som när man varit hungrig i timmar och äntligen får något att äta. Trycker i mig, pressar och ger säkert ifrån mig obehagliga njutningsljud. Vad blir man? Proppmätt. Vad vill man? Aldrig äta igen. Det känns så. Huden måste läka innan någon får röra vid den igen. Huden måste bli hungrig innan någon får röra vid den igen. Skulle regelbundna måltider hjälpa, regelbundna händer och kyssar hjälpa. Varför hjälper inget längre? 

Jag läser, eller gjorde förra året, Utgående farkost. Vet väl jag det att författaren skriver ”Det är nödvändigt att hata sig själv”. Sorgligt men det stämmer, 1-0 Andkjær Olsen. Jag bestämmer mig för att skriva ner det i överlevnadsbibeln men det verkar visst redan stå. Mellan raderna på varje sida står det nog. Det är nödvändigt att hata sig själv. Förmodligen är jag inte rädd för att någon annan ska hata mig. Förmodligen är jag bara rädd för att någon annan ska hata någon annan del av mig, en del jag själv beundrar. För de delarna finns, de delarna är många. Men kanske leker dem kurragömma med varandra när jag ligger nära någon med skägg. Kanske kan jag inte visa det allra finaste. Tänk om du tycker det är fult. 

Jag läser, eller gjorde för ett tag sen, Tre systrar. Vet väl jag det att dikten handlar om tre systrar, (you could not see that coming right?) och att den andra systern ”älskade av hela sin själ, man säger att hon blev olycklig”. Tråkigt för henne men jag relaterar, 1-0 Södergran. Om hatet är krävande är älskandet en springtur i öknen utan vatten. Jävligt fina utsikter emellertid men vem fan hinner tänka på det förrän man är framme? Då när älskandet upphör och saknaden tar fart. Då var sanden mellan tårna tydligen perfekt ljummen och växternas färger visst som inga andra färger varit. Olyckan står nu för dörren. Är det olyckan som biter tag i mig och blöter ner min huvudkudde? Olyckan som klamrar sig fast ibland när jag är ensam och trött. Olyckan jag undviker att tänka på när jag än en gång säger att det måste vara någonting i luften. 

Bjørn Rasmussen skriver ”jag tror litteraturen kan rädda oss” och på nästa rad i dikten ”är jag dum”. Det är han inte. Åtminstone är han inte dum ensam, vi är dumma tillsammans. För jag tror samma sak. Tror att litteraturen kan rädda oss. Att den finns där för oss när det andra inte riktigt räcker eller når fram. När huden varken är hungrig eller proppmätt, när man hatar sig själv mer än nödvändigt, när man älskar av hela sin själ och blir olycklig. Litteraturen finns där då. Böckerna får mitt rum att bli en helig plats, rummet som egentligen inte ens är mitt. Och allt ska bli mitt i denna värld, jag säger det till er nu. Allt ska bli mitt. För det fattas bara. Det fattas bara att jag ska gå genom livet utan att nånsin ha varit min.