Den som bryr sig minst vinner — klara, färdiga, gå!

Vet väl jag det, hur huden känns av kliande myggbett. Vet väl jag det, hur halsen känns när man har influensa. Vet väl jag det, hur det känns att ha träningsvärk i hjärtat. För det smärtar när man bryr sig. Och det har visat sig att jag är extremt bra på att bry mig. 

På den senaste tiden har jag lagt märke till något. Till en början hörde jag det mest av människor runtomkring mig men häromdagen kom jag på mig själv med att tänka detsamma. Det handlar om hur mycket man ska visa att man bryr sig. Det handlar om att ingen verkar vilja vara ”den” som alldeles för tydligt visar att den är intresserad av en annan person. Det handlar om att det verkar ha blivit äckligt att bry sig. 

Jag kommer på mig själv med att tänka att jag inte kan formulera ett sms som kan få det att låta som att jag är för på. Att jag inte uttryckligen kan visa att jag blir besviken när den andra personen ställer in eller slutar svara. 

Visst kan jag få utgå från att det inte är en slump? En slump att jag, mina tjejkompisar och mina systrar alla gång på gång i samspelet med en snubbe upplevt sig själva som mer engagerade i relationen. Dessutom har vi alla känt en avsmak gentemot vårt eget engagemang. Vi har i efterhand ifrågasatt oss själva. Varför kunde vi inte ha spelat svåra? Varför kunde vi inte låta honom kämpa hårdare? Varför gjorde vi inte rätt? 

Nattklubben och golvet dunkar, visst dunkar golvet, känner du hur det dunkar? Kroppar som rör sig likt en armé, stampa fot, pumpa näve och repeat. Hud mot annan hud. Mjuk, mjukare, mjukast. Vad är det som händer med mig när jag längtar? Är det njutning jag ser där på andra sidan rummet, njutning jag strävar efter när jag ser det där namnet på min mobilskärm? Njutningen som Mara Lee i sin bok När andra skriver menar får en ”att glömma bort tid och rum, sig själv, i en förnimmelse av lust- och olustsensationer som överlappar varandra och är svåra att särskilja”. Vem blir jag när jag glömmer bort vem jag är? Kanske blir jag Prinsessan Patetisk som struntar i sin heder och säger rakt ut: jag vill ha dig. Och vem fan är hedern egentligen och var har du gömt dig? Nittioåtta, nittionio, hundra – nu kommer jag! 

Min säng har blivit ett väntrum fast mysigare än det på UMO. Jag ligger här och läser, snusar och väntar på att den där personen ska höra av sig. Kanske är det en norm. Kanske är det väninnekören som gett mig rådet att vara lite mer ”laid back”. Ett råd jag också strött över vänner, som konfetti, ni vet hur det far från himlen och ner. Men varför verkar det som att det bara är vi tjejer som hamnat i det här beteendemönstret? Beteendemönstret som vi nu broderar in varandra i. 

Kate Zambreno skriver i sin bok Hjältinnor om dagboksskrivandet, som i en modernistisk kontext blir läst oseriöst och anses vara en olitterär genre. Vidare skriver Zambreno att ”Det beror på att det är flickor som skriver dagbok”. Jag tror att det här kan vara en del av svaret. Zambrenos exempel på hur något anses mindre värdefullt för att det mestadels härrör kvinnor, är bara ett av många exempel från historien. Och att bry sig och vara den mest engagerade i en relation, är ju också det ett beteende som länge ansetts mer kvinnligt. Ni ser det väl framför er? Den känslokalla och hårda mannen som kommer hem till den omhändertagande och varma kvinnan, naaaaaw!! 

Vad som borde ha hänt när könsroller började ifrågasättas var att också män skulle kunna börja visa sitt engagemang och sin sårbarhet. Vad jag tror hände är att det istället föddes en kamp där det blev oviktigt vem som var kvinna och vem som var man. Vad som blev viktigt var vem som brydde sig minst. Vem som tydligast visade att den minsann kan klara sig på egen hand om det skulle behövas.  

Det allra bästa botemedlet för oss kvinnor vore kanske helt enkelt att vi slutade bry oss. Just nu känns det nämligen som att vi tvingas spela obrydda i syfte att inte verka för angelägna. Och då bryr vi ju oss fortfarande, bara att vi ger fan i att visa det. Låter som dubbla förluster om ni frågar mig. 

När jag skriver det här lider året mot sitt slut, vilket ju också betyder att ett helt nytt decennium står för dörren. Helst av allt hade jag velat lägga mig under täcket och struntat i att släppa in fanskapet men ni vet nog vem som hade vunnit i en duell mellan mig och tiden (spoiler: den). Därför får jag istället ta tillfället i akt och uppmana till ett nytt tankesätt 2020. Beredda? Here it goes: våga visa att du bryr dig! Spela roll om du är man, kvinna eller icke-binär. Francis Bacon hade inte bara ett stekigt efternamn utan sa också ”There is no comparison between that which is lost by not succeeding and that which is lost by not trying”. Klyschigt men också SANT. 

I ärlighetens namn känner jag mig fan så mycket mer som en superwoman när jag visar vad jag vill ha än när jag håller tillbaka för att kanske verka mer intressant. Om det anses kvinnligt att bry sig och visa engagemang kan det väl för en gångs skull bli trendigt att göra något ”kvinnligt”. Dessutom är det ju faktiskt inte bara 2020 som står för dörren, jag menar HALLÅ klimatkrisen! Tänk dig ett scenario där vi brinner upp imorgon och du sket i att skicka det där sms:et till personen du gillar för att du tänkte att hen kanske kommer tycka att du verkar lite för på. *ångest-emoji* 

Vet väl jag det hur det känns att ha träningsvärk i hjärtat. Vet väl jag om träning, absolut nada. Men folk som gör det berättar gärna att träningsvärk är ett tecken på att man gjort något rätt. Så snälla, ut med er och gör hjärtat andfått nu i vintermörkret för ärligt talat, har vi ens något bättre för oss?