fbpx
Bild: local_doctor/Shutterstock.com

Den omöjliga drömmen om svensk hyperpop

Jag tror att många håller med mig när jag säger att den musikgenre som känns allra mest samtida och har störst inflytande över popmusikens utveckling utan tvekan är hyperpop – det nya soundet som fått många att ifrågasätta sin musiksmak och vad som egentligen räknas som musik.

Hyperpopen har slagit igenom ordentligt under de senaste åren och genren karaktäriseras som brutal, elektronisk pop, ofta med ett uttryck som liknar en överdriven parodisering av kommersiell popmusik, med pulserande bas, glitchiga syntar och enkla texter. Musiken är ett härligt mishmash av EDM, industrial, traditionell pop och element av hiphop. De mest framträdande hyperpopartisterna just nu är Charli XCX, 100 gecs, Dorian Electra och SOPHIE, som tragiskt gick bort tidigare i år. 

Den ofta överdrivna och parodiska musiken har en samhällskritisk vinkel som riktas mot klyschor och jargonger inom mainstreampopen, samhället och könsroller, då hyperpop ofta har ett feminint uttryck. 

Jag är själv ett stort fan av hyperpop och det brutalt producerade soundet, och eftersom jag även är en riktig liten svennepoppare började jag fundera på hur det skulle bli om man gjorde en svensk tappning på den här hittills extremt amerikanska stilen. Det finns redan nu svenska artister inom genren, till exempel Namasenda, men de jobbar inom den amerikanska scenen och är främst verksamma på den sidan av Atlanten. Det jag landade i är att vi har ett kulturellt trauma här i Sverige som gör att hyperpop på svenska i nuläget är en omöjlig dröm – nämligen fjortisdunken. 

Fjortisdunk. Ett ord, en genre, en kultur som kan (och bör) väcka starka känslor hos alla födda efter Sovjetunionens fall. Rent officiellt är fjortisdunk helt enkelt svensk eurodance från början 2000-talet med Basshunter som herre på täppan, men med tiden har det utvecklats till något ännu mer eget. Man kan tänka sig att det borde vara lätt att göra hyperpop på svenska när vi redan har den väletablerade fjortisdunken, då dessa genrer har många likheter: mycket syntar, pulserande bas, enkla lekfulla texter som både rappas och sjungs till EDM-hookar i ett dansvänligt paket. Det finns dock en del viktiga skillnader som gör att en svensk hyperpop som oundvikligen skulle kopplas till fjortisdunken bara nästan, nästan, nästan funkar.

Där hyperpopen ofta har ett starkt och överdrivet feminint uttryck så ser man ofta en överdriven sliskig maskulinitet i den svenska fjortisdunken. Där hyperpopen är queer är fjortisdunken obehagligt heterosexuell. Dessa faktorer skulle inte nödvändigtvis behöva vara problem om det inte vore för att hyperpopen är tydligt mer självmedveten och parodiserande än vad fjortisdunken är.

Det största problemet är dock att de som idag bär vidare arvet från fjortisdunken är motsatsen till hyperpopens fanbase, som generellt sett består av progressiva vänsterkids. Dagens fjortisdunk dundrar ur högtalare både hos överklassbrats och EPA-raggare (att det är hos just dem den här musiken har levt vidare och utvecklats är spännande i sig) och det är inga kategorier av medborgare som coola, queera, lagom kommunistiska hyperpoppare vill associeras med över huvud taget. Sätter man en hyperpoppare, en EPA-raggare och en stekare i samma rum så har du en Bellmanhistoria som slutar i ett flertal hatbrott nersprutade med Moët. 

Kort sagt: Så nära, men ändå så långt borta. Det faktum att vi ännu lever med både djupa ärr och öppna sår av fjortisdunken och arvet efter den som frodas i kretsar så långt ifrån hyperpop som det går att komma, gör att det skulle vara svårt att få dem alla att samspela i det forna eurodancehörnet av den svenska electroscenen.  

Jag har inte gett upp hoppet om att hyperpopen kan ge den svenska fjortisdunken en nyskapande renässans. Trots titeln på den här texten så tror jag bara att det krävs lite mod och viljestyrka för det att gå från en omöjlig dröm, till en fullt möjlig mardröm, till riktigt tung festmusik.

/

Den omöjliga drömmen om svensk hyperpop