Illustration: Maja Bjurman

Den medvetna killens radikalisering

Nellie Johansson samlar sina tankar om tjejer, killar, vågor av feminism och sånt man inte riktigt kan sätta fingret på: “snälla, analysera mig inte”.


Jag sitter på en rökig bar med en vän i Berlin och pratar om ett favoritämne: killar. Det är en klagosång över den moderna killens radikalisering, elegi över en förlorad tid. Min vän säger “hur många gånger har vi inte sagt orden ‘man vill bara ha en känslomässigt tänkande kille'”.

Klipp till: jag blir psykologiserad av någon dum (men väldigt söt) kille. Han tycker inte jag bekräftar honom tillräckligt, det är väldigt viktigt för honom att kommunicera detta i chatten. En annan, på någon hemmafest, vill sätta någon diagnos på mig, tänker att det är tur att jag redan avslöjat att jag är hysterisk. En tredje, till en vän, kommer med uppmaningar som går helt i linje med den neoliberala synen på mänskligt agerande: klipp band, sätt gränser, tänk på dig själv först!

När man tror att man vet vad man vill ha – och så får man det! Jag är jobbig, jag vet. Alltså, riktigt störig.

Jag minns med värme den tid när killar bara var platta. Nostalgi fungerar väl på det sättet att det är en lögn av det som varit. Men, jag saknar dem ändå, det enkla. Drömmer mig tillbaka till tiden innan självhjälpsvågen och psykologiseringssamhället.

I en intervju i Dagens Nyheter säger alla tjejers favoritakademiker (Tack Liv Strömqvist!) Eva Illouz att hon inte tror på terapi. Illouz menar att samhället har en för stor tilltro till psykologi. Hon säger att känslomässig distansering tidigare varit ett sätt för män att upprätthålla makt, medan kvinnor i sin underordning ägnat sig åt allt det känslomässiga arbetet.

“Kanske är detta bara ett litet bidrag i den älskade ängsliga tjejkulturen”

Är psykologisering en ny maktfaktor? Är det en ny form av mjuk makt? Ett nytt sätt för killar att ta makten över mänskliga relationer, berätta vad som är fel och inte. Jag vet inte. Kanske är det bara jag som är konservativ, som inte vill de dess frigörande potential. (Kanske är detta bara ett litet bidrag i den älskade ängsliga tjejkulturen.)

Vilken vågs feminism tillhör jag? Kan inte minnas, den femte? Tror ibland att jag har otroligt skeva åsikter om saker och ting.

Jag har varit stolt över att inte kategorisera mig till gruppen killtokig, men jag har blivit besatt av killars vara. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig i detta nya landskap av känslomässigt radikaliserade medvetna killar. Och snälla, analysera mig inte.

Text: Nellie Johansson