Den intressanta konsten är den besjälade

Det är kväll och jag går utmed Rhen och funderar. Jag har precis läst Lena Andersson i SvD och Dante Löfmarck i DN, och hållit med dem i deras respektive resonemang kring artificiell intelligens. Men nu, jämte flodens stilla flöde, inser jag att de båda har missat något väsentligt om människan och maskinen.

Precis som många unga män gjort före mig upptäckte jag som tonåring Charles Bukowski, och än idag finns det en scen i Min oskuld och Pearl Harbor som jag då och då tänker på när människans väsen kommer på tal. Exempelvis när någon frågar sig om människan är ond eller god, eller om människan i grunden är våldsam, eller vad som utgör ett värdigt liv för oss människor. I scenen befinner sig Bukowskis alter ego Henry i skolan, han är kanske 12–13 år och har fått en ny snygg engelsklärarinna. Enligt Henrys utsago gör hon grabbarna i klassen galna med sina långa ben och korta kjolar. Tillslut brister det för en grabb och en dag hör hela klassen plötsligt ett dunkande ljud. Lärarinnan som efter ett litet tag förstår vad som försiggår ställs därmed inför ett beslut: göra en sak av det eller låta det bero. Hon väljer det senare, och pojken får avsluta det han påbörjat. Med fortsatt korta kjolar håller hon så framöver lektionerna jämte detta dunkande som om ingenting hade hänt: “Det fina med det engelska språket *dunk* är att det *dunk* befinner sig i ständig *dunk* rörelse…”

Hade en smart dator kunnat skriva detta? Kanske. Antagligen. Om inte idag så imorgon som det nu ser ut. Hade den fortfarande varit intressant? Nej, anser jag.

Lena Andersson (29/04) menar att vår tids smarta robotar aldrig kommer att bli mänskliga, eftersom de saknar de karakteristika som utgör människans väsen. Eftersom robotarna endast kan samla in information och härma, kommer de visserligen bli smarta, men de kommer aldrig åt människans essens, vilken är “ett medfött organiskt system”. Träffsäkert hävdar Andersson därmed att robotarnas utveckling leder till att de blir mer och mer robotar, och inte mer lika oss. Vi bör alltså inte imponeras av en dator eller robots intelligens, på samma vis som vi inte imponeras av “‘muskelstyrkan’ hos en lyftkran”. Det som alltså skiljer människan från maskinen är de a priori villkor, givna av miljontals år av evolution, som vi har med oss när vi föds. Gott så.

Men här ser jag ett problem. Slutligen resulterar detta synsätt nämligen endast i ännu mer av den positivism som Andersson går i klinch med. Om människan kan brytas ner i evolutionära beståndsdelar är vi ju “bara” summan av, visserligen ofantligt många, erfarenheter som medels gener överförs från en generation till nästa. Då borde ju en robot, i alla fall i teorin, givet tillräcklig tid och processorkraft kunna härma sig till resultatet av all denna data, och tillslut, även om det kanske skulle ta millennier, bli människa. Om människan bara är en viss mängd information blir hon ju per automatik till då denna grad är nådd – allt som krävs för exempelvis ett medvetande är rätt antal neuroner.

För att faktiskt kunna prata om den mänskliga essensen måste vi våga göra just det – tala om någonting som kommer innan och förutsätter, både våra och våra förfäders, erfarenheter. Vi måste våga tala om människans själ. Som med allting annat inom filosofin verkar de flesta diskussioner tillslut möta denna återvändsgränd av metafysik. Och jag har inga svar på varken teologins eller ontologins frågeställningar kring den mänskliga själens vara eller icke-vara. Men jag inser samtidigt att vi måste våga anta att den i någon mening existerar, om inte i ontologisk mening så i alla fall för oss. Annars finns det ingenting unikt mänskligt som en robot inte skulle kunna bli. Människan är, hon blir visserligen också, men innan det är hon.

På samma vis hamnar Dante Löfmarck (03/05) fel när han förespråkar en ny litterär modernism som svar på att AI snart kommer att kunna skriva traditionell litteratur. Problemet med resonemanget är att om AI kan härma när författare gör “rätt” kan den också härma när de gör “fel”. Låt en AI läsa en massa modernistisk, postmodernistisk, eller varför inte post-postmodernistisk prosa och snarligen producerar den epigoner av även detta.

Som en parallell till dagens AI-debatt använder Löfmarck kamerans uppkomst och dess influens på konsten som ett argument för att inom litteraturen sluta avbilda och börja experimentera. Men den avbildande konsten vilken han hänvisar till hade inte som främsta syfte att exakt återskapa något – i vilket fall minns vi inte de tavlorna – utan syftet var precis som i alla tider och genrer att förmedla något unikt mänskligt på det vis konstnären valt. Därmed är Gabrielle Cot av William-Adolphe Bouguereau inte bara ett imponerande verklighetstroget porträtt av en vacker flicka, utan även ett uttryck för hennes och konstnärens själ. Precis som att Max Ernst abstrakta Fünf junge Mädchen und ein Mann, einen Fluss überquerend också är det. För oss som bryr oss om konsten som ett mänskligt fenomen står slaget mot AI inte kring konstens form utan om dess själ.

När Löfmarck skriver “Om AI förmår producera formtrogna, slutna texter borde [författarna] göra tvärtemot; börja skriva irrationellt och öppet, bejaka det mänskliga i litteraturen” har han således nått rätt svar, trots att frågan var felställd.

Detta mänskliga går att åkalla inom alla konstens olika uttryckssätt, det handlar helt enkelt om kvalitet, en mänsklig kvalitet. Någonstans i Min Kamp beskriver Knausgård hur han och hans bror upptäcker en ny skiva och att den är så bra att allt de kan göra är att skratta. Detta hände mig förra året när jag för första gången hörde Tremors in the Static av Vega Trails. Jag bara skrattade. Rakt ut. På tåget. Som en galning. Mänskliga reaktioner följer mänskliga uttryck. Detta visar att den intressanta konsten är – liksom i alla tider – den besjälade, verkliga sorten som på samma gång gör tillvaron begriplig och fullständigt ofattbar. Det är den som kan få en runkande skolpojke att leda läsaren in i djupet av människans vara, det är den som får en människoapa bland andra att göra bort sig medels ett skratt, det är den som får oss att älska och att hata. Om konsten inte är människans röst om människan, i bredast möjliga bemärkelse, är den intet värd.

Text: Nils von Kantzow