December månad är en mörk musikalisk mara
“Ring, klocka ring.” Ett citat som för de flesta svenskar innebär slutet på den intensiva högtidsperiod kallad december månad. Nytt år, nya möjligheter och så vidare. Men framför allt: Slutet på musikbranschens torrperiod och för mig en månads elände.
När 1:a december inträffar varje år vet man att det är kört. Jullåtarna klättrar högre och högre upp på topplistorna för varje dag som går och frågan om vilken som egentligen är den perfekta jullåten blir återigen ett orimligt hett diskussionsämne (som om den frågan inte redan har ett uppenbart svar). Självklart är det mysigt att lyssna på Driving Home for Christmas när man bilar genom ett snötäckt landskap eller att göra något annat bokstavligt som valfri jullåt föreslår (Last Christmas och deppa över förra julen, tända ljus till tonerna av Tänd Ett Ljus, et cetera). Men jag som ändå tycker om julen (notera: TYCKER OM, inte älskar, som jag däremot gör med lucia) känner att någon måtta får det vara när det gäller julmusiken, som blir ett ofrivilligt soundtrack till ens vardag en månad i sträck. Det går inte att gå i en enda butik, äta på en enda restaurang, nej, inte ens gå ut på klubb utan att Mariah Carey spelas i högtalarna och tanken som slår mig är: jo tack, jag vet.
Något som bidrar till känslan av att julmusiken penetrerar varenda kroppscell du besitter är att många artister och skivbolag undviker stora släpp under julmånaden, för att inte begränsa artistens kommersiella framgångar, vilket, tyvärr, är helt begripligt. Men varför inte våga chansa och göra något som väcker alla ur jultomtens hypnos? Beyoncé gjorde det 2013 då hon helt utan promotion gav ut sitt självbetitlade album på självaste (för oss svenskar förstås) lucia. Inte en enda singel innan, ingen information på förhand, inte ett jota. Det är klart att inte alla artister har lika mycket kontroll över sina releaser som hon har, men kul vore det om flera trotsade regnrusket och gav ut lite musik som inte påminner om ännu en utebliven vit jul. Dessutom kan det inte bara vara jag som suktar efter annan musik under juletider? Jag kan på riktigt inte FÖRSTÅ att det faktiskt finns folk som lyssnar på julmusik på bussen till jobbet istället för det de vanligtvis lyssnar på. Är du en av dem? Fasa.
En annan tanke som slår mig är hur det vore om man inte hade några goda minnen av julen överhuvudtaget. Att ständigt bli påmind om att “‘tis the season to be jolly” när man inte förknippar julen med något jolly gör ju inte saken bättre. Tänk om man bara vill låtsas som att allt är som vanligt? Då krävs det att du går under jorden, för undan kommer du inte, och det gör obehagskänslan ännu mer påtaglig. Med lite tur för oss icke-julmusiksdyrkare kan det komma åtminstone någon bra singel eller album per jul som INTE är en jullåt (inget kommer ändå att slå All I Want For Christmas Is You). I år hade vi till exempel Harry Styles efterlängtade andra album som kom som ett härligt vykort postat från Woodstockfestivalen och påminde om att det finns annan musik också (60-talet ringde för övrigt och ville ha sin popikon tillbaka). Men undantaget bekräftar regeln i det här fallet, för i övrigt känns det som att skivbolagen gått i dvala.
Det mina Grinchen-tendenser bottnar i är nog ändå en enorm nyfikenhet inför 2020. Vem släpper nytt, vem får sitt stora genombrott, vem når inte upp till förväntningarna? Första året på det nya decenniet kommer att sätta tonen för det nya glada 20-talet och det gör detta bara ännu mer spännande. Om jag dock ska vara ärlig, så är jag främst lättad över det faktum att jag slipper Jingle Bell Rock 11 månader framöver.
