De bästa singlarna: vecka 7
Tro inte att vi glömt veckans singlar bara för att det är Alla hjärtans dag, i och med att vi är ett gäng ensamma själar finns det ingen chans i världen att vi har något bättre för oss. Nog om oss, väntar du på resten av listan? Den får du genom att klicka på den här länken såklart, och glöm inte att följa oss på Spotify!
Grimes – Delete Forever
Delete Forever, Grimes femte singel inför släppet av albumet Miss Anthropocene, skiljer sig från allt som hon tidigare gjort. Den akustiska produktionen låter stundtals som en iPhone-demo som proddats upp på de mest märkliga sätt: syntar, stråkar, hi-hats och poppiga trummor samsas om ljudutrymmet och funkar, mot alla odds, otroligt väl ihop.
Grimes berättar att Delete Forever skrevs samma natt som Lil Peep dog, och handlar om den opioid-epidemi som svept över stora delar av musikvärlden. “Always down, I’m not up, guess it’s just my rotten luck / To fill my time with permanent gloom / But I can’t see above it, guess I fucking love it / But, oh, I didn’t mean to” sjunger Grimes och beskriver beroendet. “Cannot comprehend, lost so many men / Lately, all the ghosts turned into reasons and excuses” fortsätter hon sedan. Det är, på det stora hela, en märklig låt. En osammanhängande men välfungerande produktion, en text om knark och döden, och Grimes ljusa röst som sätter en lättsam ton över det hela. Kanske är det just konflikten som uppstår och och väver samman de olika delarna som skapar en röd tråd, och gör detta till något av det mest intressanta som Grimes skapat.
Daria Spitza
JVLES – Taste
Göteborgaren JVLES är signad till TGR Music Group, och ingår i ett löst kollektiv av artister som gör mjuk, sentimental musik som hämtar inspiration från pop, hiphop, R&B och soul. JVLES är kollektivets souligaste artist, och hennes första singel Taste är ett vackert nummer som låter ungefär som hur nyförälskelse känns. JVLES röst svävar iväg över neosoulproduktionen, som sköts av Blund, och den försäkrar att allt kommer ordna sig, även om den nyfunna kärleken är läskig. Redan på sin första singel visar JVLES en medvetenhet och en säkerhet i den stil hon uttrycker sig med. Genom den bjuder hon på en passande Alla hjärtans dag-låt att dela en intim stund med sin partner med.
Sultan Ahmed
Rolling Blackouts Coastal Fever – Cars in Space
Australiensarna i Rolling Blackouts C.F. verkar ha bestämt sig för att deras autentiska janglepop, som resulterat i två EP:s och fullängdaren Hope Downs från 2018, var aningen för slätstruken och slängt i en helt ny växel på singeln Cars in Space. Vilket de verkligen gjorde rätt i. Tempot har höjts och en helt ny jävlar anamma har tillträtts, samtidigt som bandet har behållit samma hookiga och dansvänliga sound och nostalgiska California Cruising-känsla, som tidigare släpp.
Rent musikaliskt är Cars in Space en gitarrlåt med stort G. Och då menar jag MASSOR av gitarrer. Imponerande mycket även för ett band med TRE (3) gitarrister. Rent textmässigt är det en låt som skildrar de turbulenta tankarna och handlingarna precis innan ett breakup. Vilket för vissa kanske kommer lagom till en alla hjärtans dag som denna.
Gustav Stjernkvist
Billie Eilish – No Time to Die
25 Bondfilmer senare får världen äntligen (bättre sent än aldrig?) sin första kvinnliga agent 007 – och att filmens temalåt dessutom görs av alla oförstådda, ilskna, hjärtekrossande och förälskade tonårshjärtans puls Billie Eilish kan inte bli desto mer passande.
I No Time To Die rör sig Billie Eilish experimentellt innanför gränserna av Vic Flicks ikoniska tonsättning och lyckas därigenom både återskapa det karaktäristiskt ödesmättade Bondsoundet och tillföra en sårbarhet och uppgivenhet som är filmserien lika främmande och behövlig som den nya castingen. En sårbarhet som hörs i rader som “I should have known / I’d leave alone” och som strax följs upp av ett resignationens eko i “You were my life, but life is far away from fair”.
Även estetiken, både i foto och font, skvallrar om de kompromisser som samarbeten med en miljardindustri som Hollywood nödvändigtvis innebär, och där Bondformatet kommer med vissa otänjbara gränser. Där en av dessa gränser exempelvis är att 007 inte kan annat än att avsluta stående starkt och högt på topp – något vilket hörs ljudligt i den kontrollerade styrka som Billie Eilish röst bär på i balladens refräng, och som i kombination med textraderna “Now you’ll never see me cry / There’s just no time to die” inte kan förstås som något annat än ett långfinger rakt upp i ansiktet på den som lämnat och lurats.
Lejla Cato
Lyssna på hela listan här!
