De bästa singlarna: vecka 21
Som barn kändes dagarna närmast julafton som längst, och lite så känns veckorna innan sommaren. Ju bättre vädret blir, ju närmare juni månad kommer, desto trögare känns vardagen fylld med skyldigheter vad gäller skola, jobb, och annat som förhindrar en från att bara ligga på en filt i parken och låta kroppen producera D-vitamin. Hur som haver, FREDAG är det trots allt och vi har fyllt vår lista med sprillans ny musik, den hittar ni som vanligt här!
IDLES – Mr. Motivator
IDLES fullkomligt stormade fram med albumet Joy as an Act of Resistance. under sensommaren 2018. Som en demoleringskula slog albumet ner postpunkens väggar, och bandet från Bristol satte sig i framkanten av genren.
Den nya singeln, Mr. Motivator, är på flera sätt en förlängning av 2018 års album. I sann IDLES-anda ylar Joe Talbot fram komiskt snedvridna och uppochnedvända referenser till kända personer: ”I am I and I intend to go, go, go // Like Conor McGregor with a samurai sword on rollerblades // Like Vasily Lomachenko after four pints of Gatorade // Like Kathleen Hanna with bear claws grabbing Trump by the pussy // Like Delia Smith after ten chardonnays making me a nice cookie”. Givetvis vrålas allt ut över en sur gitarr och dundrande trummor. Det är ett energitungt, melodiskt kaos som så många av oss kommit att älska med IDLES.
Detta är det första smakprovet från det kommande albumet, och det vattnas redan i munnen och kryper i kroppen efter ett släppdatum. För att citera KULTs egna Gustav Stjernkvist: ”Utan tvekan årets låt asså”. Ja, i nuläget köper jag det helt och hållet. Värm upp stämbanden och dra på er era tyngsta boots, det är dags för sing-along och fuldans.
Robin Andersson
Ro – low in the evenings
Den Londonbaserade artisten och producenten Ro må vara ny på scenen, men har redan utvecklat en fingertopsskänsla som inte sviker. Senaste singeln low in the evenings är en elektropoppig liten pärla som blandar naiv glättighet med dyster och sårbar ärlighet.
Ros bländande ljusa vokaler flyger över en produktion med drag från både 80- och 00-talets pop-produktioner. Det är vackert och känslosamt, samtidigt som syntar och hårda trummor ger ett intryck som känns skarpt, stressat och ångestfyllt. Kombinationen skapar en låt som drar in lyssnaren och håller den på tårna: det snabba, ryckiga tempot håller en fången, det är svårt att helt andas ut, men också svårt att inte svänga med. Trots de motstridiga känslorna som ständigt möts uppstår det dock aldrig någon friktion, istället flyter allting sömlöst ihop och landar i en snygg, upptempo låt med precis så många lager tillgängliga för vidare inläsning som humöret tillåter en att hantera.
Daria Spitza
Wilma Nea – Denial
Vi kan nog alla skriva under på att singer-songwritergenren har varit hyfsat ute sedan man började hitta gitarr- och pianolektioner på YouTube. Att spela sådär fyra ackord i ett avskalat ackompanjemang tappade liksom charmen när ALLA kunde göra samma sak. Men trots det faktum finns det alltid människor som bara lyckas få till det, hur än trendernas vindar blåser.
Wilma Nea från Arvika är en av dem. Med sitt lekfulla pianospel tillsammans med den något försiktiga sången, båda som verkar vara starkt influerade av artister som Regina Spektor eller Joanna Newsom, kommer hon inte möta några större svårigheter med att charmera hela svenska folket. Nu med sin debut-EP, som släppts lagom till fredagskaffet och med Denial som sitt kanske starkaste spår, är manegen krattad för att just detta ska hända.
Gustav Stjernkvist
ANDRÆ – Kill
Den belgiska sångaren och producenten ANDRÆ släpper sin andra singel från EP:n som kommer i september, uppföljaren till den R&B-inspirerade lo-fi-EP:n Outbreath som släpptes tidigare i år.
Trots titeln är Kill en sparsmakad, mörk produktion som låter något gladare än spåren på Outbreath, och kompletterar ANDRÆs mjuka, mörka stämma. Rösten får en att dra tankarna till Hozier, och låten påminner om FINNEAS minimalistiska produktioner på mycket i Billie Eilishs repertoar. Men han har flera ess i rockärmen; bland annat en elektrisk, lekfull stråkslinga som ger låten en helt egen atmosfär och är den bidragande faktorn till att intrycket blir något mer lättsamt.
Kill är som solen vars strålar skiner genom en mörkgrå, hängande molnbädd. Något väntar en, men om det är ett skyfall, klar himmel, eller att mellanläget består är omöjligt att förutspå, och ANDRÆ lämnar en med en nyfikenhet på vad som komma skall.
Theo Hafström
Lyssna på hela listan här!
