De bästa singlarna: Vecka 1
Det är fredag! Fredag = en massa ny musik. Därför har vi skrivit lite om några av våra favoritlåtar från idag, perfekta till kvällens förfester och till bakismyset imorgon förmiddag. Resten av listan hittar ni här. Trevlig helg!
Ylva – From Me To You
19-åriga Ylvas karriär startade i den norska musiktävlingen “The Stream”, där antalet streams avgjorde vem som åkte ut varje vecka. Ylva klarade sig så långt som till 2:a plats, och har sedan dess släppt ett antal singlar som utforskar R&B:s fantastiska landskap. Ljudmässigt är repertoaren fylld med snygga elektroniska produktioner, men undantag finns, som den råa och minimalistiska Urettferdig.
På From Me To You sjunger norskan med en mognad som tillhör de stora artisterna, uppgivenhet övergår till frustration till tonerna av en svepande produktion. Likt Kehlani får hon R&B att kännas lika högaktuellt som om det vore 2005, skillnaden har vi i Ylvas osande pipa. Det är som att en gammal souldivas spöke bosatt sig i en norsk jäntas stämband, vilket resulterar i ett önskat bidrag till den skandinaviska R&B-scenen.
Theo Hafström
Bombay Bicycle Club – I Can Hardly Speak
Bombay Bicycle Club fortsätter sitt musikaliska utforskande i sin fjärde singel från comebackalbumet, Everything Else Has Gone Wrong, som släpps 17 januari. I I Can Hardly Speak hörs tydliga inslag av modern folkpop över bandets traditionella drömpopssound. Låten börjar med ett marschkomp som, förutom en kort paus i sticket, följer med tills sista tonen ringer ut. Trots denna något monotona form, gör de tydliga skillnaderna i dynamiken, de små detaljerna i ljudbilden och inte minst de diskreta men ytterst välkomponerade slingorna till en allt annat än enformig låt.
Bandet uttrycker själva att låtens text handlar om hur svårt det ibland är att uttrycka sig i ord och målar istället upp ett skimrande ljudlandskap att flyta omkring i, som en undanflykt ur sin eventuella sociala ångest. Något som följer deras “klapp på axeln och allt kommer bli bra”-tema, som präglat samtliga släpp efter bandets tre år långa avbrott.
I Can Hardly Speak kan sammanfattas precis som sina storebröder till singlar som banar väg till Bombay Bicycle Clubs comeback som catchy, nyskapande och som den exakta dos av indiepop man behöver för en sund livsstil.
Gustav Stjernkvist
Jireel – Dröm
Att Jireel är en av Sveriges största artister råder det inga tvivel om — det var nästan skrivet i stjärnorna att 16-åringen som släppte Cataleya kom för att stanna. Nästan fyra år, två mixtapes och ett album senare räknas Jireel till hiphopens “créme de la créme”, och omställningen från att vara en ynka Stockholmspojke till en titan i hiphop har påverkat honom – vilket framgår på singeln.
Dröm är en traplåt som präglas av 2019:s signaturljud – gitarrslingan. Låten är producerad av Drama State och Habib Defoundoux, och visar upp Jireels kännetecknande sångrappande, med vilken han tar upp baksidorna av kändisskapet. Jireel beskriver en, ja, dröm, där han förlorar alla som han håller kärt. Från drömmen får han insikten att det mesta som kommer från musikalisk framgång är villkorligt och flyktigt, till skillnad från de långvariga relationerna som inte beror på ens status eller clout.
Sultan Prince Ahmed
Mick Jenkins – Carefree
”If you’re living carefree then you probably don’t look like us”
Även om den Chicagobaserade Jenkins rappar om ett bekymmersamt och tungt liv, är han helt bekymmerslös i sin leverans. När hans ansträngningslösa flow kombineras med Black Milks soulinspirerade och tillbakalagda produktion påminner det om något från Jenkins debut, The Water[s] från 2014. Detta väcker spända förhoppningar om The Circus.
De tre senaste albumen har inte riktigt lyckats leva upp till den hype som byggdes upp under 2014, något som han själv medgett påverkat honom under en lång tid. Men om Carefree är ett tecken att gå på är Jenkins något på spåren igen. Mick Jenkins och Carefree parar sig väl med rött vin och häng i kompisens soffa ända in på småtimmarna. Tur att det är fredag!
The Circus släpps 10 januari.
Robin Andersson
Lorentz – Intro
När Lorentz återvänder efter nästan två års tystnad är det inte med buller eller brak — snarare är det med känslighet, mjukhet och ömhet som han kliver in i det nya året. Med sig har han det tidigare samarbetet Duvchi — en av Sveriges kanske mest underskattade artister och en mästare på att skapa stämningar lika sårbara och vackra som vemodiga och ångestfyllda.
På Intro blandas Lorentz karaktäristiska, självsäkra rader (“bara ge mig en ton, jag går tick tick boom / de vet vem jag är behöver ingen introduktion”) med Duvchis mjuka stämma (det var dock ärligt talat inte helt lätt att urskilja, men vi DM:ade Loco Loso och fick bekräftat att “d är Duvchi på refrängen”) som sörjer det förflutna (“det var ingenting / det var allting”) och vi dras med in i en känslostorm på två minuter och 24 sekunder. Den luftiga, atmosfäriska produktionen av Charlie Bernando dras tillbaka av lo-fi-inslagen och skapar en drömmig, nostalgisk känsla. Kärlekslåtar-Lorentz är tillbaka och han gör oss inte besvikna.
Daria Spitza
Lyssna på hela listan här!
