fbpx
Foto: Erika Udvardi

Cleo: “Jag orkar inte känna mig misslyckad för att jag inte har ett slott i Dubai”

”Hur kan jag berätta nånting som tog ett helt liv att förstå?” frågar sig Cleo Nathalie Missaoui på öppningsspåret av sitt nya album. Raden etsar sig fast, drar tankarna till den långa karriär som artisten har bakom sig. Under drygt två decennier har hon legat i täten för svensk hiphop, pushat gränser, utmanat såväl branschen som politiken. I slutet av juni släppte hon albumet Missaoui, som på ett finstämt sätt blandar sorg och smärta med lekfulla rader, rim och en kännetecknande dos av kreativitet. En återblick och en framåtblick, och en sammansmältning av alla de kvinnor som Cleo bär inom sig: ”Jag tror att en stor del av den här processen med skivan för mig har varit att förena alla de här delarna i mig själv”, berättar hon.


Det är en regnig, blåsig Göteborgstisdag när jag plockar upp telefonen och ringer Cleo. Hon är hemma, smått sjuk, ursäktar sin hosta i luren medan hon berättar om den intensiva releaseveckan. 

– Det har varit helt fantastiskt, alltså vi har jobbat så länge och intensivt med det här, de senaste månaderna har liksom varit dygnet runt-stämning och jag har inte kunnat använda hjärnan till någonting annat. Verkligen en så himla förlösande känsla, vi maxade det väldigt mycket med två releasefester i rad, och var iväg och spelade, så det har varit jättejättefantastiskt.

På frågan om när hon visste att detta var rätt tajming för albumet – som hon påpekar inte helt kan klassas som ett debutalbum – svarar hon att att hon i sin karriär inte fokuserat så mycket på vad hon ska göra och vad som är nästa steg, utan snarare på vad som måste sägas. 

– Jag har kört så länge, och så mycket, och inte tänkt speciellt mycket att “nu ska jag göra det här eller det här”, utan varit så driven av att “det här behöver sägas!” och “här är det orättvist!”. Det har gått så jävla snabbt allting. Det som har hänt för mig och Alexander [Juneblad] som jag gjort skivan med är att vi har känt varandra hur länge som helst, och gjort musik, men aldrig så här intensivt tillsammans. Och det är väl bara för att det inte varit rätt tid, och nu var det det. Vi var på samma plats i livet, och behövde varandra som vänner och som musikkollegor, och fann en stor lust och tröst i samarbetet.

”Diskussionerna var aldrig ’hur gör vi den här låten fetast i världen?’ utan mer ’när mår vi bäst med den här låten?'”

När kändes det som att projekten ni höll på med skulle landa i att bli till det här albumet?
– Alltså när vi började så var det verkligen att vi tänkte att vi skulle arbetsträna tillsammans, vi mådde skitdåligt båda två, och jag hade precis skaffat en studio, slutat vara föräldraledig och ba “okej nu ska jag försöka komma tillbaka till nåt slags arbetsliv”. Och jag hade ingen aning om vad jag kom till… eller, det fanns liksom ingenting att komma tillbaka till. Så jag satt där i studion och bara försökte få kontakt med mig själv igen på något sätt. Och när vi sågs första gången den hösten så kände vi direkt att vi hade väldigt roligt, att det var väldigt lustfyllt.

Det låter skönt, att få treva sig fram lite, innan man bestämmer sig för att det måste bli någonting av det?
– Ja men verkligen, och jag ska säga att det har nog varit med oss hela den här processen. Det tankesättet har varit viktigt för oss; Det är inte vad det blir som just nu spelar nån roll för oss, utan det är att vi hittar nya sätt att må i musik, för att vi båda behöver det. Vi båda behövde nya förhållningssätt och nya perspektiv för att kunna fortsätta vara musiker över huvud taget, och det var det vi hela tiden la vikt vid. Diskussionerna var aldrig “hur gör vi den här låten fetast i världen?” utan mer “när mår vi bäst med den här låten?”.

Foto: Erika Udvardi

Att albumet präglas av skaparglädje och utforskande blir tydligt redan vid en första genomlyssning: Missaoui känns som ett kärleksbarn, sprunget ur lust och omtanke. En stor del av låtarna skär på djupet, dissekerar både mjukt och hårt. Som nämnt inleds det med raden “hur kan jag berätta nånting som tog ett helt liv att förstå?”. Jag frågar Cleo frågan som varit på min näthinna sedan jag först hörde den: Hur gör man då? Hur har hon gjort för att faktiskt kunna berätta sånt som tagit ett helt liv att förstå?

– Hahaha, oj. Jag vet nog inte, och jag vet nog inte att det är det jag har gjort. Om jag hade vetat det hade jag nog inte gjort det, förstår du? Alltså de senaste åren har verkligen varit jättetuffa och svåra, och jag kan absolut se tillbaka på det nu och känna tacksamhet över att jag var med om de sakerna, för att annars hade jag inte kunnat göra de här grejerna, säga någonting – jag hade varit fast i nån jävla loop liksom.

Hon dröjer kvar vid orden en sekund innan hon utvecklar:

– Jag ser väldigt mycket generellt på livet på det sättet, att allting tufft som händer en, allting som liksom slängs på en, är chanser man får av universum för att hantera någonting i sig själv. Och varje gång man säger nej, då kommer universum fortsätta kasta saker på dig tills du vågar face:a det. Jag tror att det jag är mest stolt över är att jag tog det, jag tog det där jag fick, och sen så face:ade jag det liksom. Men att face:a det var också lika med att typ uppleva att jag dog, att uppleva att allting försvann. Det är liksom det mest obehagliga jag varit med om i hela mitt liv. Men belöningen man får för det är jättevacker, och fantastisk – att man får uppleva livet igen, och man får uppleva det vackrare än det var innan liksom.

”Jag tror att den karaktär jag kanske har byggt i mitt artisteri innan har varit baserad på den här superkapabla, starka, kraftfulla kvinnan i mig. Hon finns absolut där i allra högsta grad, men det finns massa andra kvinnor i mig också.”

På sin Instagram jämför Cleo albumreleasen med förlossningarna av sina två barn: “Att föda har dom två gånger jag haft äran att uppleva det känts som att dö, och sen vakna i en ny otrolig dimension. Och ska jag vara helt ärlig har senaste veckan känts så för mig. Att förlösa skivan, att se den få liv hos er, att uppleva kärleken ni gett, och sen landa i en stillhet”. Sambandet mellan artisteri och moderskap syns inte bara i dessa rader, utan genomsyrar också albumet. “Det är jätteintegrerat, det är en del av den jag är” berättar Cleo när jag frågar henne hur hon förhåller sig till detta. 

– Jag tror att en stor del av den här processen med skivan för mig har varit att förena alla de här delarna i mig själv, och inte ha det så separerat. Jag tror att den karaktär jag kanske har byggt i mitt artisteri innan har varit baserad på den här superkapabla, starka, kraftfulla kvinnan i mig. Hon finns absolut där i allra högsta grad, men det finns massa andra kvinnor i mig också. Som den här mamman, eller den sårbara tjejen som sitter och sjunger nån jävla visa och älskar Håkan Hellström. Så det var ett stort sökande för mig, liksom; kan jag göra musik som har Håkan Hellström och typ Cardi B i samma låt? Går det att göra det? Jag tror att jag tycker att det går nu, men jag hade ingen aning, haha. Men därav återigen så behövde jag nollställas. Jag behövde totalt nollas för att kunna se nya saker, asså helt nya saker, inte ur något tidigare perspektiv jag har haft. Så den här nollningen var hela grejen för mig faktiskt, för att kunna ta mig an de här historierna och berätta det jag berättar.  

När du säger nollningen, tänker du då på den perioden du hade innan som var så tuff? Att det liksom blev en nollning att gå igenom den? 
– Ja men precis, att jag liksom… Att jag tog den här chansen från universum som jag fick, som ändå var så här “om du vågar nu, om du vågar nu gå in i det här mörkret 100 procent och acceptera att det inte finns någonting”… Jag vet inte om folk som mått dåligt kanske kan relatera till det, att det känns som att man är död typ, eller att man dör. Och så kanske man stretar emot det – “näe men jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte förlora det här, nej jag vill inte må såhär dåligt, jag vill inte” men att liksom säga ja till det, att säga ja till mörkret, till att bli helt nollställd och sen våga ta emot någonting annat som man inte vet…

Hur känns det att vara på andra sidan nollningen, om du känner att du är på andra sidan nu?
– Haha. Jo men jag känner det. Jag har gråtit väldigt mycket av lycka och lättnad senaste veckorna. Alltså många gånger vid flera olika tidpunkter, typ när sista låten åkte in på mix eller mastring, när jag fick mejlet där det stod “är vi färdiga nu?”, när vi skickade in det till Spotify, när jag fick omslaget, alltså små delar i det här där jag ba “shit vi har verkligen faktiskt gjort det här”. Jag har faktiskt klarat av att ta någonting i mål, som var helt otänkbart för två år sen. Så det är en enorm stolthet och lättnad, lycka, jag är liksom fascinerad över hur livet kan vara. 

Foto: Melissa Zabihi

På albumets fjärde spår Tjejerna tjejerna tjejerna rappar Cleo: “För morgonen gryr, de revolution, och barnen ska upp”. En rad som kan tolkas som en revolution som förs i det lilla, en gestaltning av den feministiska kampen i vardagslivet. Cleo, som från början av sin karriär bakat in jämställdhetsfrågor såväl i musiken som utanför, berättar att det till en början var laddat för henne att skriva en låt på ämnet:

– Jag kände att jag typ inte kunde ta mig an det här temat, för att jag har gjort det så mycket och för att det är kopplat till en tid som jag har försökt lämna. Så vi hade ganska många diskussioner kring hur vi gör en sån här typ av låt, fast på ett nytt sätt. Och då hade jag ett samtal med Alexander, vi satt och pratade och så bara radade jag upp grejer jag ville säga. Typ så här, man går på dagis, man är hemma, yada yada och sen så startar man en jävla revolution. Och sen så Kylie suger, Rihanna är så jävla cool, bla bla bla. Jag verkligen bokstavligen sa typ låten, exakt som den också nu låter, säger hon och skrattar.

Hon berättar vidare om att det var ett nytt förhållningssätt för henne, att det uppstod en känsla av att “Shit, kan det vara så här enkelt?” samtidigt som hon fann en lust i att bygga upp låten kring rim. 

– Gamla låtar som jag gjort på samma tema har varit mer på liv och död typ. Nu var det lite mer så ‘haha jag kan rappa, det är fett kul’ och ‘det här ämnet är viktigt men också roligt’. Jag behövde liksom få ha den approachen för att det skulle bli annorlunda för mig. 

Vi kommer in vidare på ämnet, om hur aktivismen och kampen vävs in i musiken:

– Jag tror inte att jag kan göra på något annat sätt. I mitt vardagliga liv, varje dag, så jag är kvinna, jag är mamma, jag har barn, jag har haft relationer till män. Jag upplever en konstant obalans i samhället som är helt omöjlig för mig att bortse från. Jag är mitt i den, jag känner den, jag hatar den, jag brinner väldigt väldigt mycket för att inte vara en del av den. Och det är mest ur ett totalt egoistiskt perspektiv, inte bara att jag vill göra jorden till en bättre plats. Det kanske är fett om vi gör det, men alltså jag vill inte personligen leva i det här. Så därför vill jag prata om det, eller därför måste jag prata om det, det är inte ens ett val jag gör utan det bara blir så.

”Det spelar ingen roll hur medvetna dagens unga män är. Det här är dynamiken vi har”

Hon utvecklar:

– Jag var väldigt ung när jag fick mitt första barn, nu är jag äldre, hon är liksom tre år, och jag är mitt uppe i det här, där jag personligen kanske mest upplever den här obalansen. Alltså när man blir mamma, och typ i en relation, i det här lilla som du sa. Jag kan sitta på det här mansbebisar-Instagramkontot och känna igen varenda jävla kommentar, av flera hundratusentals människor som skriver, och bara ja, men det är det här vi lever i, det är så här det är. Det spelar ingen roll hur medvetna dagens unga män är. Det här är dynamiken vi har. 

Hur mycket tror du att den här känslan har betytt för dig i musiken? 
– Jag tror framförallt att det jag får leva ut i mitt artisteri, där jag kan bygga nånting, där jag ställer mig totalt över alla de här strukturerna, och hur jag är på scenen rent fysiskt i min kropp, att jag kan leva ut all den här frustrationen, ilskan, sorgen över att det är så här det ser ut. Det bandet jag kan känna att jag delar med andra kvinnor i publiken till exempel, bara genom att jag släpper ut de här känslorna över huvud taget, det i sig blir en kamp. Det blir att föra en revolution, en kamp. Det är inte bara att jag tycker att det är fett att stå på scen, utan det är det enda forumet där jag får leva ut den här frustrationen. 

Tror du att det beror just på det fysiska rummet, den föreningen med till exempel kvinnorna i publiken?
– Aa, det tror jag. Och det kan jag känna igen själv, om jag ser en kvinna på scenen i vilket sammanhang som helst, där jag upplever att hon tillåter sig att vara i alla sina kvinnor, då blir jag ofta väldigt rörd och gråter. Det är starkt, för att vi är så jävla tilltyglade jämt. Så den här längtan efter att få vara frisläppt, vara precis som man är, den är stor den längtan. Och det blir en väldigt stark kraft att mötas i. 

På frågan om vilken låt som var svårast att skriva på plattan svarar Cleo snabbt: 7 lr 8. På spåret, som MISS MAMI också medverkar på, rappar Cleo lekfullt: “Fuck alla tior, tomma i skallen och då är jag snäll / När dom verkar smart, är dom ba störig, har inga skämt” och landar i att “Killen som roddar my type / Han är fulsnygg, han har sötsur vibe som pad thai”. Den eviga debatten, kanske? Vill man egentligen dejta en tia? Svaret är ett rakt och tydligt nej, om vi ska tro Cleo, som skrattar och berättar att spåret först började som ett skämt:

– Alex är jävligt bra på att fånga upp när jag sitter och pratar om någonting, jag satt kanske och snackade om snubbar, och han känner ju mig sen vi var små. Han vet vad jag gillar för typ av killar, och att det är lite roligt att jag typ inte gillar snygga killar, han brukar skoja om det. Jag tycker snygga killar är skitjobbigt, och de här som jag vuxit upp med, raggare som kör runt i såna EPA-traktorer, DE är nice. Haha, det var ett roligt tema, så skickade han typ en röstmemo där han låtsades vara jag, alltså det var verkligen en freestyle och han totalskämtade, och så insåg vi att det var hur bra som helst. Så spånade vi vidare på det. 

Vad ser du dig själv som?
– Ugh. Hahaha, jag och Alex har försökt fråga varandra flera gånger, men vi vågar aldrig svara på det. Jag har aldrig tänkt på det utifrån mig själv, utan bara utifrån killar och typ de som tror att de är en tia, eller de som obviously är en tia. Nääee det kan jag inte svara på, haha!

Foto: Erika Udvardi

Jag funderar också lite kring ett annat spår, Landet i fjärran, och jag tänker inte vara en jobbig journalist nu och fråga dig massa om Fricky… (Cleo skrattar till i luren) men jag tänkte fråga hur det känns att ha med honom på låten?
– Jag känner mig jättestolt över den låten, dels är det typ en av de bästa refrängerna som jag tycker att Erik någonsin skrivit, och det är så vackert på så många nivåer att vi kunde göra den låten tillsammans, och vad den handlar om. Den är mycket om min pappa, och min mamma, och hans refräng har liksom massa dubbelbetydelser och… ja, men det hade liksom inte kunnat vara på något annat sätt. Jag tycker att det är jättevackert att vi har kunnat göra den ihop, och att det inte blir såhära som typ Veronica Maggio och Oskar Linnros som släpper två skivor om hur mycket de hatar varann. Utan kunna göra en låt tillsammans, och så är det bara fint liksom. Och det är ju också så det är, vi har en jättefin relation.

Ett av spåren, Helt okej typ, handlar om vad man svarar när man frågar någon hur man mår. Så jag tänkte kolla med dig vad du skulle svara på den frågan idag?
– Hahaha, nä men det är väl… Helt okej typ. Nej men asså… Hahaha.

Haha, nu använder jag dina låttexter emot dig här.
– Hahaha, verkligen. Nej men alltså, jag känner att jag mår jättebra. Jag flyger bara runt på jävla moln varje dag. Men också inte. Jag är också helt slut och fattar ingenting, nä men du vet, ska flytta och byta hem… Så det är mycket som händer, och jag har lagt alla mina pengar in i en skiva, och allt är egentligen helt kajko. Men jag är inte en sån person som generellt oroar sig, jag har inte så mycket oro i kroppen. Så när det händer mycket är jag ganska stilla och tar en sak i taget. Jag tror att jag har ganska stort förtroende till att saker blir precis som de ska.

Är det någon slags ödestanke, att det blir som det ska?
– Aa ja, så är jag. Det är verkligen vad jag tror. Jag tror verkligen att allting är superförutsbestämt. Jag kan åka med, det är det jag kan göra.

Cleo berättar att tankarna om att det blir som det blir, att allting har sin gång, är befriande. “Annars skulle jag ha så jäkla mycket panik om jag trodde nåt annat” säger hon och skrattar. Hon berättar att hon gärna tror att hon har makten att göra vad hon vill i sitt liv och uppfylla vilka drömmar hon vill, men att hon också tror att hon hamnar där hon ska av en anledning. Eller som hon själv beskriver det: “Jag orkar inte gå runt och känna mig misslyckad för att jag inte har ett slott i Dubai.”

/

Cleo: “Jag orkar inte känna mig misslyckad för att jag inte har ett slott i Dubai”