Cinematiska universum – slutet för “början, mitten, slut”

Den första juni öppnades landets biografer upp för allmänheten igen för första gången år 2021. Såsom fågelkvitter är ett tecken på den kommande våren är Filmstadens retur ett tecken på att den utdragna pandemin rör sig mot ett slut. Och precis som grönskan blommar ut i lass efter en lång vinter så kommer vi ha ett av de bredaste utbuden film som biografer erbjudit på länge. Vi har den oscarsnominerade immigrantberättelsen Minari, vi har det tekniskt pampiga action-dramat Nobody och vi har den efterlängtade uppföljaren till succefilmen A Quiet Place. Vi har allt detta och mycket mer. Efter ett år av glest släppta kvalitetsfilmer förlorade jag min lust för fantastiska, rörande bilder på bioduken, så pass att jag inte tog mig tiden att se en enda Oscarsnominerad film. Men nu när vi närmar oss någon slags normalitet kan jag inte ens nästan börja förklarar hur ivrig jag är att återvända till de mörka salongerna med de kletiga golven. Den första juni gällde det, men endast Gud vet varför den första filmen jag spenderade mina välförtjänade pengar på var det absurda monsterspektaklet Godzilla vs. Kong.

När nyheterna kom ut att samhället skulle öppnas upp igen samlades vi (på långt avstånd) för att planera vad som ska göras när. Det var där och då en bekant tvingade mig att se denna film med honom. I dessa tider kan man inte vara petig och jag gick med på förslaget. Men det räckte inte så, för att hänga med i berättelsen blev jag underrättad att jag behövede ha sett alla tidigare filmer i det så kallade Monsterverse. Det är bara tre tidigare filmer så det är ingen större fara, men frågan uppstår: “Vart börjar och slutar en film?”

Jag spenderade nästan 200 000 kr och två år av mitt liv för att gå på filmskola. Det finns inte mycket jag tog med mig därifrån men något jag vet är att filmmanus ska på ett eller annat vis innehålla en början, en mitt och ett slut för att betraktas som ett komplett narrativ. Det packas in i den klassiska tre-akt strukturen, men kan även skrivas som fyra, fem eller till och med nio akter om du är Lars Von Trier (var inte som Lars Von Trier). Ordningen är inte viktig heller. Din början, mitt och slut kan hoppa fram och tillbaka i tiden eller till och med vara baklänges. Det viktiga är inte “hur”, det enda viktiga är att det finns. Utan dessa tre element är din historia inte hel, och du har därmed inte en film. Du har ett fragment av ett större narrativ som kräver kompletterande tittande för att fullborda berättelsen. Men det här är känt. Självklart är det så här, och självklart skulle inte ofärdiga filmer släppts regelbundet. Ännu värre, dessa ofärdiga filmer skulle aldrig bli masspopulära och slå box office-rekord efter rekord. Eller hur?

Sluta vara töntig, du vet vad svaret är. Detta görs en hel del, och där vi hittar denna synd allra oftast är hos de som jobbar på “cinematiska universum”. Ett cinematiskt universum är en värld byggd i film där flera franchises samexisterar och kan interagera med varandra genom flera filmer. Det mest lyckade exemplet på detta är Marvels Cinematic Universe som gav varsin superhjälte sin egen franchise, samt filmer där de delade skärm genom en koherent tidslinje. Marvel var inte den första studion som gjort detta men det var de som populariserade försäljningstaktiken. Sedan dess har vi fått DCU, The Dark universe och även då Monsterverse.

Konceptet att flera filmer kan vara kopplade är inte ett nytt koncept. Rocky och Rocky II utspelar sig såklart i samma värld, men detta kallas för uppföljare och är för att berätta nya berättelser med gamla karaktärer. Rocky är i grund och botten densamma men befinner sig på olika platser i sitt liv där han måste möta en ny motståndare och komma över nya hinder.

Harry Potter-filmerna och Fantastiska Vidunder delar även samma universum men den andra är mer av en spin-off till den första om något. En spin-off är oftast helt nya berättelser baserade på mindre karaktärer, platser eller till och med tider som inte fått sin början, mitt och slut än. Ur ett manusperspektiv ska originalet inte kunna beröra grundberättelsen och alla referenser till originalet ska vara en del av spin-off:ens narrativ.

Sen har vi även filmer som Freddy vs. Jason där de två slasherikonerna från varsin film möts i en gemensam film. Även detta skulle jag inte klassa som ett cinematiskt universum, men mer av en crossover. En crossover är oftast en eftertanke där två eller fler filmer möter varandra. Det finns sällan en tanke om detta när originalen skrivits och tittaren förväntar sig inte tro att morden i Crystal lake faktiskt inträffar samtidigt som Elm street-massakern.

Nej, cinematiska universum står ut från dessa på sättet att narrativet är avsiktligt och övergripande genom alla inblandade filmer. Marvelfilmerna skulle alltid leda till kampen mellan Avengers och Thanos om infinitystenarna. Vi har en början där vi följer alla karaktärers resa från vanligt folk till hjältar, till en supergrupp. Vi har en mitt där de måste övervinna hot mot jorden och säkra en rad artefakter mot superskurkar. Och vi har ett slut där den stora stygga vargen slås av hjältarna och universum är räddat. Ännu en gång, en början, mitt och slut. Fast dessa tre beståndsdelar sprids ut på 22 filmer. Varje film är nu bara en del av en färdig berättelse och borde ses som ofärdig.

Jag kanske är orättvis nu. Alla filmer av Marvel är ju faktiskt kompetent skrivna och inleds faktiskt med en egen personlig början, mitt och slut. Vad spelar det för roll om det skrivs in små planteringar till kommande filmer? I fallen av uppföljare, spin-offs och crossovers så är originalet alltid en källa av information som berikar nästa film. Detsamma gäller cinematiska universum och bör inte användas för att förringa någons verk.

Jag gillar att komma hit och skriva ner mina funderingar på nya trender och vart de potentiellt kan leda till. Likt en gammal grinig gubbe skakar jag min slutna näve mot dessa nya trender. Även nu skulle jag förståeligt kunna kritisera denna subgenre för dess sätt att förminska manusförfattare genom att använda deras filmer som ett medel för att komma fram i ett större narrativ. Jag skulle även kunna klanka ner på det giriga försäljningsmedlet som tvingar tittare att konsumera och betala för mer medier bara för att få en hel bild av berättelsen. Och självklart kan jag nämna hur filmerna som tar del av cinematiska universum är billigt skrivna och ofärdiga.

Allt detta stämmer såklart, men denna gång har jag inte allt det som mål. MCU är en av mina favoritsagor i modern cinema. Avengers: Endgame är till idag en av de bästa avslutningarna visade på film och gav mig utan tvekan min bästa bioupplevelse. Mitt mål är inte att bidra mer till någon sida av ett gammalt argument, men istället erbjuda ett perspektiv som gör argumentet meningslöst. Det kanske är lättare att omdefiniera vad cinematiska universum innebär istället för att omdefiniera “början, mitten, slutet”.

En annan sak jag fick med mig från filmskolan är att jag kan återberätta filmstrukturer i min sömn. Varje film måste börja med att etablera sin värld och sina karaktärer innan vi leds in till “the inciting incident” som får bollen att rulla och skickar iväg vår hjälte på sitt äventyr. Men Marvelfilmerna saknar oftast detta världsbygge. Det handlar i snitt om tre minuter men det kan vara nog för pessimisten för att kalla en film för ofärdig. Vi vet att liknande bagateller är nog för Martin Scorsese att skriva av Marvels verk som icke-filmer. Kanske ligger det något i sådana kommentarer. Kanske är de bara ett annat, lika värt media.

Sanningen är helt enkelt att cinematiska universum kanske bör ses som serier istället. En hel serie, säsong eller avsnitt är alla kompletta delar till en större komplett bild. Men vart serieavsnitt och fristående filmer skildras är till störst del i manusets struktur. Och vart vi hittar skillnaden som tydligast är i början. Serier slipper utförlig exposition varje avsnitt då det grundjobbet redan utförts. Serier öppnar oftast med “the inciting incident”.

Så nej, slutet på “början, mitt och slut” är nog inte här. Det kommer alltid finnas. Hos fristående filmer är det när den första bilden spelas, och hos serier är det när det första avsnittet börjat. Hos cinematiska universum blir det lite mer oklart (och mycket mer kostsamt) men det är nog som min monsterälskande bekanta säger, något går förlorat om jag inte ser de tidigare filmerna i Monsterversumet. Herregud, jag måste se alla filmer i Monsterversumet…