Charlie Charlie om det nya projektet, att inte behöva kompromissa och Sveriges livescen
Charlie Charlie heter det nya projektet från Bella Boo och Chords, som egentligen heter Gabriela Borbély och Jens Resch Thomasen. Gabriella har varit aktiv på Stockholms klubbscen sedan slutet av 10-talet och och slog igenom 2018 som Bella Boo med EP:n Fire släppt på Studio Barnhus 2018. Jens har vunnit priser, sålt guldskivor, och släppt musik i alla de olika rollerna vars skor han kunnat fylla – huvudsakligen producent, sångare, låtskrivare – i snart två decennier. Samtalet startar vid projektet men går över till vart musikindustrin är på väg, Stockholmsscenen och hur post-coronatiden kommer påverka livespelningar.
Intervjun är bokad i deras studio vid Hornstull klockan 10 på morgonen. Jag infinner mig vid platsen fem minuter innan och tänker att jag nog hastigt hinner köpa en kaffe för att kvickna till i den varma julisolen, när jag tvärs över gatan ser Jens, cigg och kaffe i hand. Vi hälsar och han bjuder in mig på kaffe i studions hall. Flertalet priser och certifikat för en mängd Timbuktu-skivor och andra projekt som producenten jobbat på pryder väggarna. Kort därefter anländer Gabriella. Vi bestämmer oss för att ha vårt samtal i hallen, dörr öppen – i hopp om en tillfällig bris. Duon sätter sig sida vid sida i soffan. Jag i fåtöljen bredvid.
Hur startade Charlie Charlie?
J: Vi träffades väl… nyårsafton 2013?
G: 2013-2014.
J: Jag var där för att göra klart en Timbuktu-platta… och du var där som labelhead.
G: Ja, och vi märkte att vi hade samma referenser.
J: Några år senare hamnade vi på samma gata, där studion är.
När gjorde ni först musik tillsammans?
J: Inte länge sedan, 2017.
Har Little Things varit på gång sedan dess?
J: Vi sysslade med olika musik, men typ samma fundamentals. Trummor, bas, och soulful grejer. Det första jag visade var egentligen bara låtidéer som jag tyckte hade feta ackordföljder, arpeggios och sådär. Jag hade eller gjorde någonting som hon sedan byggde vidare på som vi sedan slutförde tillsammans.
G: Men vi var ändå ganska snabba på att vara i studion tillsammans. Det är ganska vanligt att man bara skickar till varandra under samarbeten. Här var det bara en enda vända att skicka, sedan var det i studion.
J: De första grejerna var här i studion. Men Bella reser mycket, jag reser ganska mycket, så vi hookade up på lite olika ställen, framförallt i LA. Där hade vi en hemma-setup i Santa Monica.
G: På Hill Street. Det var najs. För mig blir LA att man lyssnar på långsammare musik och allt går lite långsammare. Här i Stockholm är det mer klubbig musik. Men de snabbare låtarna gjorde vi i LA, och de långsammare låtarna gjorde vi här. Det blev tvärtom.
J: Man blir sådär nostalgisk… du kommer tillbaka så längtar du tillbaka till den viben. Sen när du är där är det club vibes för att det är så laid back.
Charlie Charlie-namnet, är det inspirerat av den demoniska barnleken som blev en Vine-meme för några år sedan?
De hade aldrig hörts talas om leken, och garvar.
G: Det kan det vara.
J: Det kanske kommer därifrån. Vi inkorporerar det i the origin story.
G: Jag gillar det också. Namnet var väl ett arbetsnamn-ish som har fastnat.
J: Sedan har det dykt upp massa nya innebörder längs vägen.
G: Vi lägger till den i våran samling.
På Bandcamp är Charlie Charlies genretaggar listade som left-field house, electronic pop, och electronic. Det sistnämnda är vanligtvis ett extremt brett uttryck för musiken den brukar rymma, och i den elektroniska musiksfären snuddar det mesta vid en mängd olika benämningar. Men Charlie Charlies första album Little Things lever verkligen upp till denna tvetydighet: det är en skiva med en mängd stilar, influenser och typer av produktionsstilar. Det som väver den samman ljudmässigt är den brisiga, optimistiska viben som Bella Boo och Chords har hållit konsistent genom varje spår. Över det hörs gitarrer, ambienta pads, både dansiga beats och vanliga trummor, spaceade pianooutron och syntsolon. Save Us, projektets första singel ackompanjeras med sång från Mapei. Öppningslåten Charly som födde projektet skapades efter att de båda lagt separata solon över ett beat och sedan upptäckt att de matchade perfekt. Jag ber duon reflektera lite över hur de möter ett friare, live-drivet projekt som Charlie Charlie utifrån sina olika musikvärldar.
J: Jag var i en ganska lång period av att göra “kompromissande” musik skulle man kunna säga. På många av mina egna skivor gör jag ju precis som jag vill. Sedan jag kom till Stockholm har jag gjort mycket till annat folk. Det är såklart alltid så i situationer när man jobbar med en annan artist, men jag kände för första gången på länge att det inte blev så mycket kompromisser. Vi bara gjorde låtar, och Bella var så här: “Japp! Den är klar!” Och jag bara: “Den är klar! Fan vad nice.”
G: Också tvärtom, att du gillar att undersöka och spela lite mer än mig.
J: Ja exakt, men ibland kan jag kanske göra det lite för mycket. Som att föreslå en annan basgång eller något. Men varför det? Låten är klar.
Istället sätter ni er vid pianot och gör New Hall-outrot där det låter som att du [Jens] improviserar.
G: Det var typiskt för processen att vi bara plinkar på lite grejer och inser, ja, “det där”. Så var det med New Hall. En mer flowig process.
J: Nästan alla var helt flowiga på det sättet. Hela början av skivan är typ de första låtarna som blev någonting. Sen kom Save Us. Och vi insåg att det också kunde vara en Charlie Charlie-låt, och då insåg vi att Charlie Charlie kunde vara vad som helst.
G: Den och Frosty är ju de som har vers och refräng. Sedan är Hill St och Venice Chocolate uppenbarligen LA-låtarna, där det var lite mer four-on-the-floor.
När man hör Little Things i sin helhet, som de producerat helt själva utan andra musiker, märker man av den genomtänkta låtordningen. Första tredjedelen har poppigare, melodidrivna spår. Mot hälften av skivan presenteras plötsligt dansigare four-on-the-floor-beats som blir mindre abstrakta för varje spår som går, som kulmineras i Julimar Santos-assisterade feelgood-spåret Frosty som snuddar vid R&B. De sista tre spåren flirtar psykedeliskt med ambientgenren – Lorenas instrumental hade inte låtit fel på ett Hiroshi Yoshimura-projekt. Alla spår skulle perfekt tonsätta en varm solnedgång på stranden. Skivan är också släppt på Gerd Jansson-backade skivbolaget International Feel, som startade i Uruguay och är nu baserat på Ibiza. På sin Twitter beskrivs skivbolaget som “balearic” – en genre av dansmusik som växt fram på den spanska ön.
Har Ibiza-genren balearic beat haft stort inflytande på skivan?
G: Till att börja med startade vi det här projektet för att vi ville ha en vinyl, och jag hade jobbat med Gerd Jansson tidigare. De är liksom vinylkillar, och nu under corona har det varit svårt att göra vinyl, så det var viktigt för oss. Men de ville inte heller pilla i projektet. International Feel var sköna för att de tog paketet som vi gjorde det. Med det sagt tycker jag det finns lite balearic vibes även om det inte är Café Mambo. Men projektet var också balearic på en metanivå som kanske tillför något nytt till genren utan att vara inte hundra procent balearic.
Jag ville ta chansen och fråga båda dessa artister som varit aktiva länge om musikindustrins förändringar. Jag nämner att många scener i dagsläget känns lite stela och framfarten av non-fungible tokens (NFT:s), för att se om de biter.
J: Det var en period när den fysiska CD-skivan och de andra fysiska sätten att sälja musik försvann. Det var nedladdning, streamingmodellen växte fram och tog över. Men under hela den perioden tills det egentligen kom fram ett ekosystem där folk kunde få betalt för sin musik blev det liksom allmänt accepterat att man måste giga så sjukt mycket och turnera hela tiden. Det är där man tjänar sina pengar som band och musiken är typ promotion för dina gig. Den inställningen har varit ganska stark på musikscenen. Jag har tänkt att den här avsaknaden av gig kanske har fått folk att tänka: okej, man kanske inte bara ska acceptera att vi måste köra sjuttio gig om året för att kunna gå runt, sedan få den här andelen av Spotify-intäkter eller ge bort vår master till ett bolag där de får åttio procent och vi får tjugo. Att det blir lite empowering för kreatören. Vi gör ändå så mycket själva, som Bella säger. De flesta som gör licensdealar, de levererar ju en färdig master till sina bolag. Om man kompenseras rättvist för det så finns det en bredare aveny för mindre saker och subgenrer.
Kommer ni spela live?
J: Det har ju varit märkliga tider, men vi har tänkt lite på det. Vad man skulle göra för typ av setups. En elektronisk setup, med samplingar och loopar, eller en liten jazztrio och en sampler. Så vi har absolut tänkt på det, men eftersom det inte varit på radarn har vi inte riktigt format det.
Gabriela skiftar till ett mer lokalt perspektiv, i kontexten av pandemin, i Stockholm.
G: Antingen är det Globen eller den lokala puben. Mellanställena finns inte, de stänger ner, som man har pratat om. Lite restriktioner kommer finnas kvar.
Ni vill ha mellanställena?
G: Det är ju de najsaste ställena att gå på. Är det inte?
J: Innan ett band slår igenom, var spelar de då? För fem år sedan spelade de på Debaser Medis. Sjuhundra, sexhundra pers. De spelar inte för tretusen eller för tiotusen. De spelar inte för hundrasjuttio pers på Fasching. Att det segmentet har fallit bort här. Det kanske framför allt är ett Stockholmsproblem.
“Om attityden och inställningen ändras kan Sverige säkert ha ett av de bästa kulturliven igen. Det känns inte riktigt så än. Men det känns bättre.”
Det känns ändå som att Stockholm har så mycket potential. Det finns en hunger.
J: Jag tror att den hungern kommer till följd av avsaknaden av den grejen. Stockholm ska vara så hippt liksom, men de bygger sjufiliga motorvägar mittemot Gamla Stan. Det känns som det ska vara det renaste och coolaste. Det ska inte vara någonting som är lite off. Om attityden och inställningen ändras kan Sverige säkert ha ett av de bästa kulturliven igen. Det känns inte riktigt så än. Men det känns bättre.
G: Jag tycker Frankrike är föredömligt. Jag turnerade där med GNUČČI, och varenda stad har en egen liten festival, eller ett litet live-ställe någonstans, och allt är statssubventionerat. Det ger både möjligheten för artisten att göra sin grej och så är det en fin grej i småstäderna, att folk går ut och lyssnar oavsett vad det är. Inte dyrt, och tillgängligt.
Hon skiftar tillbaka till musikindustrin i stort.
G: Det är skitsvårt för jag kan nog bli lite stressad av allt det. Men som vi gjorde här, att vi vill ha en vinyl i handen. Ett långsiktigt format som stannat så länge och varit fantastiskt. Nu när live kommer igång tror jag att det blir mer speciellt.
J: Jag tror också det är sjukt viktigt att vi pratar om NFTs och hur rättigheter hanteras. Det kommer definitivt ha en roll. För skivförsäljning. Men när, hur och i vilken takt det utformas och vilka som är de största aktörerna är svårt att säga.
Jag börjar runda av och säger att Charlie Charlie förhoppningsvis håller sig genom alla ändringar i branschen. De garvar lättsamt och säger sedan med en seriösare ton att den inställningen de har i detta projekt är den inställningen man bör ha: att bara göra musik. “Tyvärr”, tillägger Jens lite uppgivet, innan Gabriella säger att om hon alltid tänkte på dessa frågor skulle hon nog inte göra musik. Hon vill göra musik istället för att tänka på det. Jens instämmer, leendes, att det är skönt.
Little Things släpps idag, den 9:e juli, via International Feel.
