Sleepyhead

Cavetown

Vi vet alla att det är helt onödigt att jämföra sig med andra, men det faktum att 21-årige Robin Skinner, känd som Cavetown, nu har släppt sitt fjärde album ger mig faktiskt existentiell ångest. Sleepyhead är 38 minuter lugn indiepop som vid en första anblick kanske inte känns som supermärkvärdig.  Efter att ha suttit ner och lyssnat på vad han faktiskt säger är jag dock övertygad om att det här albumet definitivt är värt att spela sönder och samman. Sleepyhead är 38 minuter lugn indiepop med otroligt vackra texter, lika delar ärliga och obegripliga. Tillsammans med en uppsjö av catchy melodier och Skinners mjuka röst skapar de ett album som förtjänar att bli soundtracket till vår karantän. 

Sweet Tooth och dess rockiga gitarrer sätter direkt en ton som följer genom hela albumet. Skinner målar upp en bild som är lätt att känna igen sig i: att inte känna sig hemma i sig själv, försöka göra om, putsa fasaden. Men så träffar man en sån där person som tycker om en precis som en är, och får en att inse att man kanske inte behöver förändras. Känslan kommer tillbaka i Pyjama Pants. “Don’t come round tonight / don’t want you to see me cry” sjunger han, men så kommer den där personen ändå. Tränger sig på, säger att allt kommer bli bra och nu ska vi kolla på film. 

Trying får mig att vilja krama någon riktigt hårt. Det gör ONT att höra honom försöka förklara hur det känns att må dåligt för någon som bryr sig om honom. Låten är som ett långt tack till den där människan som gör allt den kan för att hjälpa till och göra allting lite lättare. Till tonerna av lugna elgitarrer och trummor lyckas han sammanfatta tacksamheten över att någon finns där och gör det de kan: “I can’t stress enough how much it means to me that you’re trying”. När Things That Make It Warm rullar igång är det en lättnad att få skaka av sig klumpen i halsen. Låten går nästan inte att beskriva som något annat än gullig, den känns tagen direkt ur Toy Story med klappandet, plinkandet på gitarren och nästan barnslig text som “collecting clumps of sticks and leaves / has left me pretty tired / can I rest with you for a while?”. Vid det här laget är jag så känslomässigt investerad att jag vill gråta av lättnad över att han äntligen verkar ha hittat lite lugn och ro.

De första takterna i Snail hintar om att här kommer ännu en lugn gitarrslinga. Två minuter senare motbevisar den sig själv och får mig att vilja dansa i ett montage i en halvdålig Netflix-film. De många växlingarna i tempo och melodi gör mig sprallig på ett sätt som en låt med rader som “I was just born like this / wish I could change it” inte borde göra. Men är inte det hela magin med bra musik? Lägger du på tillräckligt mycket trummor, maracas och gitarrer kan vad som helst kännas glatt och mysigt. 

När de sista tonerna i Empty Bed klingar ut lämnas en med en känsla av VA nej inte redan? De där 38 minuterna gick alldeles för fort. Man vill vara kvar i viskandet, de mjuka gitarrerna, känslan. Cavetown tar med en genom ångest och kärlek och rädsla och ensamhet, och i Empty Bed känns det som om han lämnat det tyngsta bakom sig. “I’ve been where you are going / take care of you for me” är egentligen sorgliga rader, men med de tidigare låtarna i bakhuvudet blir jag nästan lättad. Det finns inget större bevis på att man mår bra än att kunna säga det till någon annan: jag har varit där du är och det kommer bli bättre.

Sleepyhead är ett album som väcker känslor som jag inte trodde musik kunde väcka. Instrument och melodier överraskar mig gång på gång, men det är framför allt texterna som får albumet att flyga. Igenkänningen är hög även om det finns delar av låtar som jag överhuvudtaget inte förstår. Förvirringen gör allting ännu bättre. Det är så mycket ångest, men om man lindar ångest tillräckligt många varv runt en lugn röst som säger “det här löser du” så är det nästan mysigt. Jag känner redan på mig att det här albumet kommer få mycket mindre uppmärksamhet än det förtjänar, så lyssna på det tack snälla.