Canceling är vår tids ritualmord

En dolk blixtrar till. Skriket dränks i mässande röster. Under kalla stjärnor höjer prästen offrets hjärta, blodet rinner nerför hans nakna armar. Ritualen är fullbordad.

Människooffer är en av vår arts mest anrika traditioner. Det har praktiserats av en myriad av olika kulturer över hela jordklotet. Asatroende och Aztekerna offrade för att blidka gudarna, för goda skördar, för att förhindra jordens undergång. Trots att det nu var länge sedan ritualmord var en vogue bör man inte rynka på näsan åt våra förfäders konstiga idéer och seder. 

Visst finns det en urgammal visdom i offrets symbolik? Något måste dö för att något annat ska leva, är inte det naturens eviga lag? Och i den kalla, kärva forntiden med svältdöden ständigt lurande runt hörnet, vem skulle inte göra allt för att försäkra sig om att det fanns en morgondag? På en mer abstrakt nivå så är offret inte alls obekant för oss moderna människor. I tider av kris eller krig förväntas alla “göra uppoffringar”. Vi lägger (offrar) pengar på grundforskning med förhoppningen om att det en dag ska leda till någon ny teknik eller uppfinning som gör alltihop värt det, vilket i sig kräver en närmast religiös tro på framstegstanken och den vetenskapliga metoden. 

Men kanske viktigast av allt hade ju offerritualer dessutom en social funktion i de samhällen där det praktiserades. Det var ett sätt att enas kring något, förstärka prästernas makt och med färskt bläck (eller blod) signera samhällskontraktet. 

Jag måste erkänna en sak. När jag tidigare skrev att ritualmord inte var på modet, det var en lögn. En hyperlögn. I en särskild form är det tvärtom ultramodernt, megasexigt och superfashionabelt. Det är numera känt som Canceling, alternativt Cancel Culture. 

Att cancel någon innebär ungefär att ta avstånd från en person som uttryckt sig eller agerat kontroversiellt, men det är långt mer aggressivt än en traditionell bojkott. Genom massorganisation på sociala medier kan stora grupper människor använda konsumentmakt för att få personer avskedade eller på andra sätt bannlysta ur samhället. När en person blir canceled blir den radioaktiv och allt den berört eller skapat är därmed giftigt. Målet är därmed en sorts total utplåning från det kulturella kanon, den kontroversiella personen ska inte finnas och fanns kanske överhuvudtaget inte från början. 

Att jämföra canceling med ritualmord kan verka överilat och en smula smaklöst men vi bör först och främst ha i åtanke att de existerar i mycket olika kontexter. I forna dagar var fysiskt våld och död inte ovanligt eller ens särskilt kontroversiellt. Därmed kunde präster avrätta trälar eller kättare utan större ståhej. I vår moderna, humana tid är vi mer rädda om livet.  Därmed är att få någon avskedad, bespottad och så vidare ungefär så mycket våld man kan bruka mot en person utan konsekvenser idag. Skribenter, författare och dylikt lever ofta på sitt rykte och är helt beroende av sina kontakter och av ett sammanhang där de är accepterade. Att bli canceled är därmed inte helt olikt en dolkstöt i hjärtat.

Men likheterna fortsätter om man betraktar canceling som en religiös, rituell handling. Cancel Culture och dess utövare är en sorts moderna sans-culottes, enade i sitt sekulära dyrkande av den rationella, upplysta samtiden och absolut moralisk renhet (läs: lojalitet mot deras egen sak). Canceling är av sin natur ett narcissistiskt spektakel, hela konceptet bygger på att så många som möjligt offentligt tar avstånd av en person. Genom att fördöma någon till fel sida av historien säkrar man samtidigt sin egen plats på den rätta sidan. Likt offerprästerna som slösade människoliv i sina hopplösa försök att få bördig jord, krossar Cancel Culture karriärer och liv för mycket små (och abstrakta) vinster.

Det är praktiskt att fundera över vilka syften Cancel Culture fyller i samtiden, för som verktyg för aktivism och förändring är det ett tveksamt val av vapen. Det stora problemet med canceling är att i dess perspektiv tillfaller makten i samtiden inte riktiga makthavare, det vill säga politiker, institutioner, lobbyorganisationer eller företag, utan kända eller okända individer som på det allra högsta utövar en sorts impotent opinionsbildning. Denna liberala illusion; att vi alla på lika villkor skapar samhället vi lever i, är de riktiga förändringarnas gravplats. Ärligt talat, J.K Rowling (som ju blev canceled för några månader sedan) är inte Goebbels, hennes tweet kommer inte få några människor att plötsligt bli fientliga mot transpersoner. 

Istället för att med politiska medel försöka uppnå konkreta, materiella förändringar blir det i Cancel Culture istället gemene mans ansvar att agera någon sorts åsiktspolis. Inte bara i sin omgivning, men också mot alla möjliga kändisar som kanske helt enkelt inte borde prata politik? Vi borde i alla fall ha vett nog att inte lyssna. Medan pöbeln är upptagen med att slänga diverse folk under guillotinen kan de riktiga ansvariga sitta förnöjt i sina elfenbenstorn. Cancel Culture är en marknadisering (svenska språkets i särklass fulaste ord) av politisk kamp som är töntig och verkningslös. Många av de som blir canceled är ju dessutom inte världskända författare, utan vanliga människor som råkade vara oupplysta. Robespierre hade varit stolt. 

Men om canceling inte är ett sätt att förändra samhället, varför finns det då en Cancel Culture? Vilka gynnas av det? Jo, förutom att agera åskledare för politisk energi är det i mångt och mycket vår tids överstepräster; journalister på Washington Post, Vox eller New York Times som driver och hetsar. I den blixtsnabba och konkurrensbetonade medievärlden kan canceling fylla många syften. Cancel en kändis? Hundratusentals klick på din artikel. Cancel en kollega? Mindre konkurrens inför nästa befordran. Dessutom är det ett effektivt sätt att tysta kritiker och kunna opinionsbilda för sin personliga politik obehindrat. Med andra ord, det är ett maktverktyg för eliten. 

Jag bör säga att många av de personer som blir canceled är rötägg som jag inte bryr mig om och inte håller med. Men många är också hederliga människor och man bör syna taktiken för vad den är: 

En machiavellisk slägga att förinta sina motståndare med. 

Snabba fingrar på tangentbordet. Ett leende i det blåa ljuset. Klick. Artikeln är publicerad. Ritualen är fullbordad.