fbpx
Foto: Olof Grind

Boy Destroy om sitt mörka förflutna, YANUARI och inspirationen från Lil Peep

Boy Destroy är Leo Skywells nya projekt, där rock, emo, pop och trap blandas träffsäkert och formar ljudbilden bakom låtar som Warpaint och You Never Want Me When I’m Sober, där Boy Destroy sjunger om svek, förgörelse och att återfödas på nytt. Den 6-spåriga debut-EP:n “Warpaint EP” släpps imorgon, torsdagen den 15:e april, och det har rullats ut ett flertal singlar som fått internationell uppmärksamhet i bland annat Storbritannien. På en fredagseftermiddag pratar vi med Boy Destroy om hans influenser, ambitionerna med projektet och övergången från att vara medlem i den nu splittrade gruppen YANUARI, till att nu hålla på med ett soloprojekt på engelska.


Innan Leo startade Boy Destroy var han en del av pop-raptrion YANUARI tillsammans med Vince Wavy och producenten Lone Loner. Han berättar att det var en sömlös övergång till Boy Destroy, och att projektet varit en del av hans liv ett ganska bra tag innan det tog slut med gruppen. Musikaliskt kommer Leo från en indie, alternative pop-bakgrund – med Boy Destroy får han kombinera det med med hiphop.

Varför avslutade ni gruppen?
– Det kändes som en ganska naturlig avslutning för oss tror jag. Boy Destroy blev mitt fokus och de andra har sina. Inget är förändrat emellan mer än att vi inte gör musik under det namnet längre. Vi är fortfarande bästa vänner för livet.

Sedan YANUARI har alla tre medlemmar inlett nya kapitel i sina karriärer och liv. Lone Loner har skaffat familj, och Vince Wavy har framgångsrikt hoppat på TikTok-hypen och remixat låtar samt släppt egna singlar. Leo förklarar att de inte visste vad de skulle skriva första gången de träffades. Då skulle de bara göra musik tillsammans antingen till Leos, Vince Wavys eller Lone Loners projekt. Nu som soloartist är Boy Destroy signad till Loyalty Obsession som Leo själv startat med sin manager Filip Wilén. Han är även signad i Australien på Due Process, ett dotterbolag till Universal.

I Sverige har vi ju ganska intensiv indiescen, mer än i andra länder i Europa. Det känns som det finns en stolthet i att vara självständig från skivbolag här. Nu är du signad i Australien – men känner du att det är viktigt att vara independent, eller skulle du kunna tänka dig att bli signad?
– Jag har ingen sån “indie-stolthet” om jag ska vara ärlig. Jag tror att indie-besattheten i Sverige, om jag får tänka fritt, beror på att någon gjorde en dålig deal, så fick det ett dåligt rykte. Självklart gör du en uppoffring rent ekonomiskt, sen vinner du ju på förskott. Personligen känner jag att det är ganska plus-minus-noll när det gäller att signas till bolag. Det vore skitfett att få de musklerna ett stort internationellt bolag i USA hade kunnat ge, men blir det så blir det så. Som det är nu har vi en fin uppbyggnad.

Vi börjar prata om hans musikaliska influenser – i en tidigare intervju berättade Boy Destroy om Nirvanas influens på hans musik. Jag frågar om vilken hans favoritplatta med bandet är.

– Haha, jag får ändå säga Nevermind, faktiskt.

Det är nog den som reflekterar Boy Destroy mest, de andra två är mycket mer edgy.
– Ja men exakt. Nirvana har betytt så jävla mycket för mig, det är något så mäktigt med Kurt Cobains melodispråk. Han har verkligen något som jag alltid inspireras av, för att han gör de här sjukt starka melodierna som bara skär rakt in i hjärtat, men de är inte så uppenbara. Han väljer toner ingen annan hade valt, men som bara hugger rakt in och känns så självklara när man hör dem.

That’s a fact. Samma med texterna. På Something In The Way från den plattan, när han från ingenstans börjar sjunga om en fisk. Det känns som att det är en ögonöppnare, att “konst kan vara så här” för många kids som lyssnar.
– Nirvana kom väl som en motreaktion på 80-talets överflödspop. Att ha levt då när det kom måste verkligen ha varit en ögonöppnare om man bara var van med Mötley Crüe och Madonna liksom.

Precis. Jag är en sucker för Mötley Crüe, though.
– Jag gillar också Mötley Crüe. 

Såg du Netflix-filmen?
– Ja, The Dirt. Fet som fan.

Foto: Olof Grind

Innan vi lämnar Boy Destroys musikaliska influenser nämner han direkt den amerikanske singer-songwritern Jeff Buckley och indierockbandet Placebo som inspirerat musiken till EP:n.

Jag tror jag såg Placebo på din Spotify-lista “who tf is boy destroy?”.
– Kolla in låten Special Needs, den har jag lyssnat på i 15 år och fortfarande inte tröttnat. Det var den första låten jag upptäckte med dem. 

Det känns som att alla låtar på EP:n balanserar på något sorts rock/trap-spektrum, tänker du på den balansen för Boy Destroy-imagen? 
– För den här EP:n ville jag ha ett sound, så vi tänkte på det. Men i regel tycker jag om att spreta. Det är det som väldigt många stora artister idag lyckats så bra med, typ Billie Eilish. Nu hade hennes skiva ett väldigt konsekvent sound på många sätt, men att man vågar vara experimentell. Att det är okej som artist. Branschen har ju sett ut så att om man vill slå igenom måste man vara väldigt tydlig. Men i regel tycker jag om att spreta. Det skulle vara som att ta på mig handbojor att bestämma att allt skulle vara likadant.

Har du någon tease för hur framtida projekt efter Warpaint EP kommer att låta?
– Jag har lite låtar på gång nu som är mer åt pop-punk hållet. Influerat av Machine Gun Kelly-plattan, Blink-182. Nya Dominic Fike-skivan också. Jag har en del låtar mer åt det organiska hållet med riktiga trummor också, men jag kommer verkligen inte gå ifrån det trap:iga. Jag testar mina vingar.

Det känns som Machine Gun Kelly är en stor posterboy för hela post-Lil Peep, pop-punk-trapscenen. Vi snackade om Mötley Crüe-filmen innan där han skådespelar, och det känns som att han förkroppsligar var den scenen är just nu. Lyssnar du mycket på Machine Gun Kelly?
– Ja, jag tycker han är jättebra. Älskar Lil Peep också, har lyssnat på honom så jävla mycket. Magiskt bra, ingen har varit som han innan eller efter, på något sätt. Det känns som att i och med att han var på väg att bli riktigt kommersiellt stor när han dog så känns det som ingen annan riktigt tagit över den fanan från honom. Han öppnade dörren för mig, liksom. Och Machine Gun Kelly. Undrar vad som hade hänt om han hade överlevt och blivit ännu större.

Ibland känns det fortfarande som rap, och till viss del pop både musikmässigt och modemässigt fortfarande är bakfull från Lil Peeps bortgång, stilmässigt. Är det någon specifik sida av hans konstnärskap du uppskattar?
– Jag gillar väldigt mycket av hans musik. Det finns en låt som heter Giving Girls Cocaine som bara är kolsvart, liksom. Den lyssnade jag själv på mycket när jag var mitt uppe i mitt eget missbruk. Starshopping är en annan stor favorit. Jag gillar så många av hans låtar.

Lil Peep sjöng Giving Girls Cocaine, fem år senare sjunger Boy Destroy You Don’t Want Me When I’m Sober.
– Haha, exakt.

Foto: Olof Grind

Du har berättat tidigare att du är nykterist. Hur länge har du varit det och hur påverkar det ditt sociala liv?
– För mig var det en nödvändighet för att jag inte skulle dö. Vägen jag var på var inte speciellt lång. Det är jag övertygad om. Att bli nykter har varit det bästa beslutet jag någonsin tagit. Det är inte som att jag är en människa utan problem, jag är inte helad, men jag har i alla fall inte det problemet längre. Det är lättare att tampas med känslor så här.

Om du skulle skicka ett meddelande till alla som går igenom liknande grejer, vad skulle du säga då?
– Om det är något jag lärt mig i min nykterhet är det att det inte går att tvinga någon att bli nykter. Det måste komma inifrån. Jag skulle säga att de ska vara ärliga mot sig själva. För mig var ju rusmedel en försvarsmekanism, det var inte ett problemet i sig. Problemet var det som hände i mig när jag mådde dåligt. Reaktionen då var alltid att ta till en flaska. 

Det är säkert personligt, och svårt att generalisera. Samtidigt känner nog många en social press att bli berusade, på alkohol eller annat.
– Det handlar ju You Don’t Want Me When I’m Sober också om. För det var lite så när jag slutade, hela mitt liv var uppbyggt kring folk som också ville förstöra något i sitt själva. Fly från något. När jag slutade med det och började vara ärlig var det inte så kul för dem. Jag tror de speglade sig då i mig och inte gillade vad de såg. Då tog vi avstånd från varandra. Jag kände mig jävligt lost under den perioden.

”Vemod och melankoli och sånt, som jag fortfarande kan känna ibland, kan inspirera mig till att göra bra musik. Men när det kommer till riktigt mörker, då blir jag apatisk.”

Det kan vara ganska löjlig grej, när folk snackar om att man måste vara ledsen för att göra bra musik. Hur ställer du dig till det som en skapare? Om du skulle må bättre en dag, och inte vill sjunga om samma grejer, och dina fans skulle säga att det inte är den Boy Destroy de gillar?
– Något jag kan göra nu när jag är klar i skallen är att jag kan sympatisera med människor, och med hur jag själv var tidigare. Jag tror att när det har varit riktigt mörkt, när jag inte velat fortsätta, har jag inte kunnat skapa någonting. Vemod och melankoli och sånt, som jag fortfarande kan känna ibland, kan inspirera mig till att göra bra musik. Men när det kommer till riktigt mörker, då blir jag apatisk. Inte kreativ överhuvudtaget. Men om jag är melankolisk, eller känner mig öm som ett sår, då kan jag vara väldigt kreativ. Jag är ju en känslig människa. Det tror jag aldrig kommer att förändras.

Blir det jobbigt ibland när du sitter med dina producenter och har en djup personlig text? 
– Min mormor gick bort i somras. Vi hade bokat in att vi skulle åka upp till henne och ha skrivstuga ett par dagar. Då gick hon bort. Men vi åkte ändå upp, för jag kände att jag ville det, och vara nära hennes hem. Då skrev jag en låt om min mormor som inte är släppt än. Det var ju rått, liksom. Jag satt ju med tårar i timme efter timme och skrev. Det kan fortfarande bli väldigt ömt ibland. Och jag tror att det måste få bli det. Hela livet funkar bättre om man är ärlig. Jag tror att musiken faktiskt blir bättre om man är ärlig.

Det måste nästan kännas skönt att ha en så intensiv stund av sorg. Speciellt att få skapa något grundat i de känslorna. Jämfört med att bara sitta på känslorna, det finns ju dem som hanterar det så. Kändes det i alla fall lite bättre?
– Jo men det gjorde det. Jag var själv i hennes hus några timmar innan producenterna i We Know Nothing kom. Då låg jag i hennes säng och grät i någon timme tills att de kom. Då satte vi upp studion. Det var skönt. 

Sista frågan: Du har ju börjat släppa Boy Destroy-låtarna under pandemin. Hur skulle ditt dröm-liveupplägg se ut när du eventuellt får spela live? Du har sagt tidigare att du skulle vilja ha ett liveband. Vilka liveakter är du mest inspirerad av?
– Jag vill ju ha ett trumset live. Jag tror att den musiken jag gör inte funkar utan backingtracks. Jag skulle kanske ha en kvartett. Trummor, bas, keys. Jag spelar gitarr, kanske.

Så det är live live alltså?
– Jag vill blanda live live med inspelad produktion. Det blir en helt annan känsla. Ett annat tryck mot bröstet när basen mullrar eller kicken slår. Kolla på några av Post Malones nya gig. Jag tyckte hans bandsetup var jävligt schysst. Han hade akustiska trummor, gitarrist, basist, men körde också backing tracks så han fick den där fylligheten. Han gjorde något gig på en internet-gala jag tyckte var riktigt fett.

Vi avslutar vår Zoom-intervju och Boy Destroy tackar för samtalet. Leo Skywell har äntligen format ett musikaliskt projekt som verkar resonera på ett mer personligt plan efter flera års erfarenhet med YANUARI. Återuppståndelsen och med det chansen för ett nytt, syndlöst liv, verkar vara i full gång för den växande artisten. Är Boy Destroy Sveriges nästa stora musikexport? Återstår att se.

“Warpaint EP” släpps imorgon, torsdagen den 15:e april.

/

Boy Destroy om sitt mörka förflutna, YANUARI och inspirationen från Lil Peep