Windsorknuten – S.J Bennett

På slottet försökte drottningen förgäves avleda sina tankar på den arme, omdömeslöse unge mannen i garderoben.

Den arme mannen, en pianist som kvällen innan uppträtt på slottet, har hittats död i sitt övernattningsrum. Naken, hängd från en slips. Allt tyder på självmord. Eller ja, nästan allt.

Året är 2016. Drottningen är på sitt nittionde och tillbringar dagarna med sina barn, hundar och arbetsuppgifter. Och med sina anställda, förstås. När hennes sekreterare Simon presenterar den möjliga tanken att pianisten dött innan han hängts upp i garderoben, blir hon genast mycket involverad. En mördare är på fri fot i Windsor Castle, eller hade åtminstone varit det under gårdagskvällen. Men de mardrömslika problemen hopar sig: Hur har en mördare kunnat ta sig in i ett slott omringat av vakter, kameror och säkerhetskontroller och helt obemärkt utfört sin gärning?

Om det känns som att man blir kompis med drottningen i The Crown, så blir man ett med henne i Windsorknuten. Möjligtvis på grund av den anledning att vi följer drottningen i en total nutid, och inte en gestaltning av en tid som varit, vilket på ett naturligt sätt tillför att man förstår hennes referensram på ett helt annat sätt än om vi följer hennes uppväxt i en svunnen tid. Drottningen supperar med en åldrande David Attenborough som uttrycker en genuin klimatångest, något han säkerligen inte pratade om på denna typ av tillställningar för 50 år sedan. Drottningen chockas lika lite som vilken modern medveten människa som helst av nyheter om subversiva sexuella lekar. Vi tittar på samma filmer, vi och drottningen. Med andra ord, hennes varelse känns inte lika avlägsen som den (möjligtvis) gör i andra kulturella tolkningar av hennes liv. Men det är väl kanske också effekten av att sätta en så karaktäristisk figur ute på den brittiska landsbygden och mitt i en mordgåta. Vi känner väl igen formen i Agatha Christies Poirot och Miss Marple, men detektiv Elisabeth funkar det också. Ett par sanningens ord till samtliga brittiska detektiver: när man löser mordgåtor är det en fördel om man genom en knapptryckning eller ett uppmanande uttryck i tomma luften kan komma i kontakt med exakt vem man vill – alltså, det underlättar att vara drottning när man vill få saker och ting gjorda.

Författaren S.J Bennett har skrivit ett tiotal hyllade (ungdoms)böcker sedan tidigare, och Windsorknuten (svensk översättning: Birgitta Wernbro Augustsson) är den första boken i en tilltänkt serie där drottningen agerar privatdetektiv. Berättandet kring drottningen är respektfullt, men tenderar ibland att kännas lite platt, kanske just av den anledningen. Drottning Elisabeth beskriver i boken hur otroligt irriterande det är att alla runt omkring henne vill lugna henne, vill försäkra henne om att hon inte har något att oroa sig för. Men de verkligt intressanta mötena sker när den arbetsmässiga stämningen lättas på; när hennes sekreterare vågar vara ärlig mot henne och berättar sanningen för vad den är, inte för vad hon vågar beskriva den som. Först då ser läsaren både drottningen och de övriga karaktärerna för vilka de i egentligen är, inte i relation till drottningens ställning, utan som autonoma. Detsamma går att applicera på berättandet genom boken i stort. Eftersom berättandet kring och gestaltandet av Elisabeth är varsamt och respektfullt kommer man inte riktigt in på djupet. Man relaterar, som sagt, till drottningen på grund av tiden och miljön hon befinner sig i – men henne som person kommer man aldrig så nära som man kanske önskar. Detta är förmodligen inte heller Bennetts ambition med boken, men det säger något om hur vi betraktar de som befinner sig i rampljuset, på avstånd. I vilket fall så har Bennett lyckats skapa väldigt intressanta skuggkaraktärer (nåja, beskrivningen som just ”skuggor” känns endast rimlig eftersom de står bakom drottningen, inte för att de inte är delaktiga i upplösningen) i vilka man kan analysera och tillgodogöra sig på ett djupare plan.

Windsorknuten är en charmig, spännande och intressant bok som är perfekt att mysläsa under hösten. Det är en finurlig grundidé som funkar fint med deckarformatet. Och särskilt märkligt tillfredsställande är det att få misstänka David Attenborough för mord, i alla fall under något kapitel eller så.