Bokrecension: Vissa magiska handlingar – Alice Notley
Det handlar om att vilja vara sin egen president. Det handlar om att allt händer i jämförelse till de uppfunna ramarna. Det handlar om att vara sina egna tankars stamgäst och en reporter från dödsriket. Det handlar om att inte veta vilken varelse man är. Vissa magiska handlingar skriven av Alice Notley och översatt av Marie Silkeberg får mig att skratta, svettas, vilja gråta. En diktsamling så kompakt och känsloladdad att jag vill kalla den för manifest, uppror. Författaren skriver själv att hon tror att hon är en röst från framtiden. Jag är beredd att hålla med.
Dikten blir ett tillstånd, blir en skepnad nästan religiös och utomjordisk. Notley skriver att hon är vår mun. I min läsning blir hon vår tids Heliga Birgitta men med den väsentliga skillnaden att hon inte talar genom Gud. Tvärtom skriver Notley sig fram genom historiens och samtidens alla kvinnor vilka stått offer för ett mansdominerat maktsystem. Hon ställer frågan ”Varför är ni såhär? Varför hatade ni mig och får mig att hata er? Varför trodde ni att ni var bättre än jag i tusentals år?”. Poesin är hennes vapen, är det svärd hon menar kan vara effektivt nog för att döda. Notley menar att hon riskerat livet för sitt land genom att vara en poet som bara är poet. Jag håller inte med henne. Det finns ingenting i den här samlingen som bara är poesi. Allt är kolossalt.
En dubbelhet frodas tidigt i den narrativa samlingen; ”Jag vill inte att den här dikten ska vara vacker. Jag vill det”, ”Jag är inte intresserad av stil eller syntax eller ordförråd. Men jag är det” och ”Jag har kärlek och är rädd för att dö. Jag har inte kärlek och är inte rädd för att dö”. Diktjaget blir tvetydigt, nästan svår att lita på. Trots detta känner jag att Notley får ljuga hur mycket hon vill, tills näsan blir en kilometer lång om det behövs. Den här diktsamlingen är en låt som får mig att vilja springa, fram och tillbaka tills jag blir en sluten cirkel.
Fastän Notleys tematik är otroligt bred och fastän hon gång på gång tar sig in på många stora filosofiska frågor, är den om döden den mest centrala. Hon kallar sig för Hämnd och undrar varför hon måste leva nu, först leva, om döden nu är så vacker. Mot slutet av samlingen kan vi också läsa att Notley ser sig själv som en spion vilken kan springa mellan de levande och de döda. Det hela får mig att tänka på Caroline Ringskog Ferrada–Noli som i sin roman Rich boy skriver ”Allt annat är på ett sätt, förutom döden som är på det andra sättet”. Vissa magiska handlingar är precis som döden, på det andra sättet. Den genomträngande vreden Notley känner när hon skriver att hon tittar på de barbariska rövhålen som kallar sig själva regering. När hon undrar om världens alla kulturer kommer att verka i samhörighet med varandra först när vi utplånats. När vi dött.
Ursula Andkjær Olsen skrev i Utgående farkost ”Jag ska vända mitt ansikte mot er och ge er FUCK”. Och Alice Notley gjorde just det. Imponerande nog finns mörkret där, besvikelsen och förtvivlan. Men från stjärnorna kommer också ljuset för att göra varje versrad storartad. Jag får andnöd av Notleys precisa gestaltning av allt som existerar; tillagade gräshoppor, efterspelet som tar fart när begäret mättats, våld i nära relationer, de stora politiska systemen vilka från början könsdefinierat byxor och kjolar.
Ungefär halvvägs in i diktsamlingen, fyller diktens form en större funktion. Raderna rör sig annorlunda. Frågan ställs ”Vad kan jag frukta nu när jag är ett helgon”, svaret kommer på nästa rad, insvept bland alla de andra raderna; “Jag skulle tvingas frukta allt levande”. Texten är i sitt frustrerade tonläge, hela tiden på väg någonstans. Djupare ner i det ångestladdade träsket eller på väg upp från det, jag vet inte. Men jag vet att jag upplever texten våldsbenägen, jag vet att texten vill döda. Men jag tror också att texten vill läka. Sig själv, sin författare, mig som läsare.
Frågorna är många. Ska man vara slav eller fri, varför finns den skrikande ledaren, hur kan man stötta ett land som aldrig haft en kvinnlig president? Varför frågar ingen oss vad vi vill göra med vår tid på jorden, varför uppfanns pengar, får man förälska sig mitt i apokalypsen? Notleys besvikelse gentemot existensformen ger hennes dikter händer, händer vars fingrar försöker att veckla upp det mest förstörda i syfte att hitta rum där det finns plats för något annat, något större och mer begripligt. Att två av dikterna är flera sidor långa skvallrar om att det finns så mycket att säga. Att det finns så många brister att uppdaga i systemet, världen, verkligheten, sitt eget psyke.
Vissa magiska handlingar känns som en konversation mellan någon som säger allt vad den tänker och någon som vill justera, ändra. Jag hör en kostymklädd man säga ” Du menar väl inte att…?” följt av att Alice Notley skriker ”Jo, det är precis det jag MENAR!”. Hon menar att kärlek är den smutsigaste saken i världen och att det här är en berättelse om slutet som vi egentligen inte vill höra. Jag tror jag hade behövt en varning, en skylt som bad mig sätta på säkerhetsbältet. Det är litteraturens kraft som än en gång gjort mig knäsvag. Allt handlar om hur en människa bara genom att skriva ner sina känslor, kan livnära en annan människas känslor. Och vissa av dem har jag undvikit att vattna, varför det nu värker i mig. Ändå kan jag inte göra annat än att kalla Alice Notley för geni och hennes skrivande för en enda stor magisk handling.
