Vild iris – Louise Glück

Efter Louise Glücks nobelpris har jag hört två slags åsikter studsa runt mig: den ena nonchalant negativ till poesi, den andra defensiv och betygande att Louise Glück är en synnerligt tillgänglig, brett läsbar poet. Frågan om Glücks tillgänglighet hängde därför över mig när jag läste diktsamlingen Vild iris, utkommen på engelska 1992, och i år på svenska, tolkad av Jonas Brun.

Nyligen hörde jag en sägning från en vän: “Opera är fulkultur för rika.” Den tillspetsade frasen belyser att mediet, trots dess överklass-status (och i operans fall, kostbara entrébiljetter), till innehållet är överflödande kitschigt och patetiskt (kanske i ordets båda betydelser). Jag tycker Wagners operor väl bekräftar påståendet: trots deras längd och dunkla, kompakta klangvärld är intrigen ofta fylld med gråtmild fromhet, förtrollande jungfrur och tragiska hjältar.

För mig finns något av den wagnerska upplevelsen i läsningen av Vild iris. Å ena sidan detta att poesins form kanske signalerar en svårtillgänglighet som inte motsvaras av innehållet, å andra sidan Glücks tematiska släktskap med Wagner. Hos de båda finns mystiken och frågan om frälsning som gått förlorad, och ett bildspråk som är prinsessigt och gammaltestamentligt på samma gång. 

Dikterna i Vild iris får sina titlar från växter, väder- och himlafenomen, men också från tidegärden: vespern och ottesången. Det kristna genomsyrar hela diktsamlingen, och är särskilt upptaget av fördrivandet från paradiset: när människan tvingas bruka jorden i stället för att njuta av den.

Våra växtnamn har i sig ofta kristen folklore-anknytning, till exempel passionsblomman. Passionsblommans utseende har lett till dess mytiska namn – dess beståndsdelar påminner om Kristi passionssymboler. De folkliga namnen varierar däremot förstås mellan språk, vilket måste ha varit en intressant utmaning för översättaren. Problemet visar sig bland annat i dikten “Djävulsört”, som på engelska heter “Witchgrass” – på svenska buketthirs. Djävulsörten är, så vitt jag förstår, ett annat namn för spikklubba, som till egenskaperna skiljer sig mycket från witchgrass – den ena giftig och hallucinogen, den andra ogräs. Men här, i översättningen, har namnet symboliska konnotationer fått företräde framför växtens specifika identitet. 

I Vild iris är dikterna genomgående rolldikter, vars “jag” ibland kan identifieras med växten som står som titel. I sitt lättsamma efterord urskiljer Jonas Brun tre olika röster: det vardagliga jagets, växtrikets och gudens. Men som Brun påpekar är rollerna långt från statiska och tydligt identifierbara. Själv finner jag mig framförallt undersöka vem det är som tilltalas för att bilda mig en uppfattning om den talande i dikterna. Om rösten talar till människorna – är den då Guds? Om rösten talar till Gud – är den då mänsklig? Som det står i dikten “Himlen och jorden”: “Där den ena slutar börjar den andra.” I denna dikotomi spränger sig växterna in. Växtligheten flyter i diktsamlingen mellan immanens och transcendens, mellan identifikation och främmandegöring. 

Hur besvarar jag slutligen frågan om Glücks påstådda tillgänglighet? Jag kan bara erkänna att jag i Vild iris såg mina personliga intressen framträda, vilket denna recensions inriktning på opera och kristet bildspråk kanske skvallrar om. Jag föreställer mig att andra läsare kan fästa sig vid andra motiv i diktsamlingen, som död, kärlek och natur. Och jag tror detta mångfaldiga tilltal kan kallas för tillgänglighet. 

Text: Maria Bodin