Verkligheten – John Ajvide Lindqvist

”Verkligheten. Det visar sig att den bara är…mimesis.”

Det mänskliga medvetandets existens och dess kontakt med omvärlden diskuterades redan bland de gamla grekerna. Förstås mest berömt av Descartes på 1600-talet. Jag tänker, alltså finns jag. Men hur kan vi vara säkra på att världen runtomkring oss är verklig? Att vi inte blir bedragna?

Konceptet fick populärvetenskaplig spridning genom filmsuccén The Matrix, där protagonisten Neo finner att hans tillvaro bedrivs i en datorsimulering. Det undersöktes ur en annan vinkel i The Truman Show där stackars Truman först i vuxen ålder inser att hans värld är en kuliss och att hela hans liv kablats ut för miljontals tittare i form av reality-tv. Och 2000-talets ”verkliga” realityserier, som söker skapa en förhöjd bild av verkligheten som de flesta förstår inte är sann men som presenteras som det är ett, mycket framgångsrikt, kapitel för sig. I Sverige ser vi vår motsvarighet till familjen Kardashian i Wahlgrens värld, där vi hittills fått följa Pernilla och hennes barns tillvaro i elva säsonger. En ”osminkad” inblick i verkligheten, dess autenticitet av mindre betydelse för tittarna. De är där för underhållningen. 

John Ajvide Lindqvist har uppenbarligen tittat, kanske förfasats och med största sannolikhet inspirerats.

Där hans senaste roman Vänligheten stoltserar med över sjuhundra sidor och ett imponerande persongalleri så utgör den titelmässigt närliggande Verkligheten ett koncentrat, sett till både längd och form. Ajvide Lindqvist har sedan tidigare visat att han behärskar det förtätade formatet till fullo med tre novellsamlingar i bagaget.

I Verkligheten får vi på drygt hundrafemtio sidor under en dag följa realitystjärnan Heidi Hallberg, navet i succén ”Hemma med Hallbergs”, som börjat tvivla på om något faktiskt existerar. Självklart är hennes tillvaro en putsad lögn, fylld av noggrant regisserade storylines tänkta att engagera publiken och draperad med sponsrade plagg och lyxiga inredningsdetaljer. Styvdottern tillika influencern Alice är i full färd med att lansera sitt nya sminkmärke och ser på sig själv ”mer som ett koncept än som en person”. Maken och skådespelaren Totte släntrar alltjämt runt i familjens vackra hus, Heidi är rätt säker på att han inte varit otrogen en enda gång sedan serien började sändas. Men just den här dagen känner Heidi att det faktiskt inte är på riktigt. Det händer märkliga saker kring henne, allt sedan det där. En fluga på ett fönsterbleck som är där och sedan inte. En hand som går rakt igenom en dörr. Glitchar i verkligheten parat med kusliga upprepningar av den. Handlingen drivs framåt närmast minut för minut med en ökande undergångsstämning, och den som läst författarens tidigare verk vet att det sällan finns någon gräns för hur sjukt det kan bli. Likaså här trots den mycket enkla premissen.

Heidis bristande kontakt med verkligheten för förstås tankarna till det som berättelsen mycket bokstavligt angriper – vår egen fixering vid yta, content och snabba, äkta glimtar ur andras verklighet. I och med både sociala medier och mängden av tv-serier målar vi upp en illusion av vår egen tillvaro. En mimesis, som Heidi kallar det. För visst har vi själva funderat på hur pass verklig till exempel vår egen familjen Wahlgren är, även när kamerorna inte filmar? Är Bianca Ingrosso en verklig person, och känner hon själv att hon finns? Existerar vi själva om vi inte har konkreta bevis för det? En klassisk ”om ett träd faller i skogen och ingen ser det, har det hänt då”-situation. Det rör sig om en vilsenhet och en extrem form av narcissism. Heidi Hallberg bär på en stigande känsla av overklighet trots att familjen ständigt dokumenteras, och visst är det möjligt att ständig uppkoppling och dokumentation kan resultera i en allt större bortkoppling från det vi kallar verklighet. Känslor och upplevelser är ständigt fingerade i någon mån. Allt detta är förstås klichéer, och ämnesvalet gör att det blir en del sådant. Men klichéerna har en funktion i berättelsen, de närmast tematiseras för att understryka obehaget och fjärma läsaren från verkligheten.

Frågorna Heidi ställer kring sin egen verklighetsuppfattning och sitt förnuft, och tvivlet som därigenom förmedlas, är Verklighetens stora behållning. Hon tar tveklöst plats som en av författarens roligaste karaktärer att följa, en fullständigt opålitlig berättare som kanske är den enda i sin värld som går att lita på.

John Ajvide Lindqvist ägnar sig åt den existentiella skräcken; vem är människan i världen om något plötsligt kullkastar hennes uppfattning om vad som är verkligt och möjligt?

Och kanske är det just det som all skräck till sist handlar om. Något som ställer allt på sin spets och får oss att börja tvivla. Som kastar oss ur gängse varseblivning. För Ajvide Lindqvist blir det ett sätt att närma sig sina karaktärer med en sympati som jag sällan ser hos andra författare. Han plågar dem, utsätter dem som Heidi Hallbergs inspelningsledare skulle benämna det. Men han älskar dem.

Jag finner mig underhållen, besvärad, och lite mer osäker på min egen existens.

Text: Saga Lindholm