Tvätta och bli tvättad – Sara Hallström

En arkitektbekant sade en gång till mig att en arkitekts viktigaste uppgift är att hålla vätan ute. Så stora delar av sättet vi lever på förhåller sig till vattnet, hur vi leder och följer det. Sara Hallströms femte diktsamling Tvätta och bli tvättad är taktil och flytande, det droppar, studsar, rinner över kanter och genom hål. Hon är språkets arkitekt och leder vattnet genom sexuellt och sterilt, i en väl avvägd balans mellan kommunal sparsamhet och queera relationer.  

Språket är avskalat och enkelt, det är glest mellan orden på pappret. Det fåordiga är ett vackert kärl för beskrivningar av vattnets egenskaper, som om orden droppat över pappret. Dikterna utforskar det kvinnliga och relationella. Trots att de mer sexuella skildringarna ibland faller in i det lite väl klichéartade är bokens sista dikt, med ett persongalleri där så många ryms i samma textmassa, bokens starkaste.

De mer befallande textstyckena, där jaget blir en auktoritet, påminner mig om Tillhör Lyra Ekström Lindbäck i sitt direkta tilltal. Men det här är något annat, för lika snabbt zoomar vi ut och är någon helt annanstans, i en städskrubb eller på Backaplan. Läsaren rör sig precis som vattnet, flytande över sidorna. Vi, jag och jaget, möts och separerar.

I urvalet av situationer, personer och händelser speglar Hallström en skala som ibland är svår att följa. Hon avhandlar transaktioner och relationer i stort och smått, och det är inte ens alltid man som läsare förstår vad som är vad. Det tycks vara ett medvetet val och en konsekvens av fåordigheten. När man framkallar en auktoritär stämning mellan läsare och författare blir relationen till boken mer utpräglat personlig. Det är nästan ett brott mot fiktionens kontrakt. Efter att ha läst känns det som att jag själv gett lika mycket till boken som den har tagit av mig. Jag har tvättat och tvättats. Sara Hallströms queera samtidspoetik är uppfriskande och renande läsning.