Bokrecension: Tullias värld – Kerstin Ekman

Kerstin Ekmans (f. 1933) bok Tullias värld är vad man närmast kan kalla litteraturnörds-njutning. Ekman citerar antikens stora berättare, som Ovidius och Vergilius, och den luttrade litteraturvetaren i mig kuttrar av förtjusning och följer citaten på klingande hexameter. Det är ytterst trevligt, men även grundande för ytterligare en dimension i antikens historia, den utöver sångerna om stridsherrar och kejsare – den om kvinnans liv.

Kerstin Ekman tar avstamp i sitt eget intresse för antikens poetik och historia när hon iklädd rollen som berättande skald och leder oss tillbaka till Rom, Grekland och dess litterära värld. Ekman inleder boken med att förklara att hon i sin ungdom aldrig fick lära sig om antikens kvinnliga gestalter då de alltid kom i skymundan för någon Ceasar eller mytologisk hjälte. I vilket fall fick hon inte läsa om kvinnor så som kvinnor egentligen var, det vill säga varken nymfer eller gudinnor, utan helt vanliga kvinnor. Hon skriver:

Att leta efter romerska kvinnobilder i skulptur eller måleri betyder att man för det mesta hittar gudinnor, nymfer eller mycket berömda kvinnor som den egyptiska drottningen Kleopatra eller Livia, kejsar Augustus hustru. De framställs med invecklade frisyrer och ceremoniell klädsel och har sällan drag som man kan tro på som individuella.

Kvinnorna som skrivs fram i historien genom de stora berättarnas sånger, beskrivs som undersköna eller livsfarliga (oftast både och). Men Ekman insåg redan som ung litteraturfantast att sångernas skildringar av livet sällan stämde. Allt är ju vackrare i dikten! Mjöl och salt i vedugnen gnistrar inte kristallklart när det börjar brinna, som i Horatius sång, utan försvinner utan vidare. Det vackra utdöda latinet blir i själva verket klanglöst när det läses högt på knagglig hexameter. Precis som hur kvinnorna beskrivs i litteraturen ser verkligheten annorlunda ut, och det är verkligheten Ekman tar sig an att försöka beskriva i Tullias värld. Verkligheten för en antikens kvinna skilde sig åt beroende på om kvinnan var slavinna, kejsarinna eller dotter till retorikern Cicero, vilket Tullia var. Ekman beskriver kvinnan på ett individuellt och nyanserat sätt när hon tar sig an historien och med Tullia som röd tråd väger Ekman hennes liv med kvinnorna hon möter på vägen, som hennes mamma eller hennes jämnåriga slavinna.

Vad man som läsare kan undra är om Ekman lyckas med verklighetsmotivet. Genom boken följer vi nämligen inte bara Tullia utan även, och kanske framförallt, de manliga karaktärerna och deras historia. Det kanske är ett rimligt grepp att använda sig av männen som motpol att jämföra hur förutsättningarna skilde sig åt för män och kvinnor. Men en effekt av detta är att man undrar om Ekman verkligen beskriver Tullias värld. Beskriver hon inte snarare världen som Tullia lever i? Bitvis kan man känna att boken om kvinnans liv återigen blir en parentes i historien bredvid mannens, vilket känns tröttsamt. Kanske är det dock det som är Ekmans poäng, att skriva en bok om kvinnor där hon utgår från mannens berättelse för att förstå hur kvinnorna levde – just eftersom det inte finns någon annan berättelse att utgå ifrån.

Ekman skriver själv i bokens slutskede om Tullia: Det vi vet om henne är i stort sett vad hennes pappa har sagt om henne i sina brev. Det är ärligt talat inte mycket.

På så sätt kan man fundera kring vad Ekmans bok gör med historieskildringen. Kanske spär den på en redan normativ bild av den, men kanske (och förhoppningsvis!) ger den läsaren en tankeställare, att faktiskt ifrågasätta den bristfälliga dokumentationen från antiken där endast männen fått utrymme.