Tokyo Ueno Station – Yu Miri

Att bo i en storstad innebär att varje dag, oavsett man vill det eller inte, vara en del av en passiv publik till misären. I Tokyo Ueno Station är det huvudpersonen själv som från sidolinjen betraktar det mer gott ställda folket skynda förbi honom, till och från arbeten, möten och förpliktigheter. 

Den koreanska författaren Yu Miri, som skriver på japanska och är en av Japans stora författare, har skrivit en bok som följer den Fukushima-födda byggarbetaren Kazus sista tid i Tokyos Uenopark. Där lever han som hemlös och vandrar runt likt ett spöke, reflekterande över det liv som till slut lett honom dit. “Fem år hade gått sen jag kom till Uenoparken för att hitta något ställe att dö på” konstaterar Kazu en riktigt kall morgon. 

De hemlösa som sökt skydd i Uenoparkens nät av presenningar och wellpapp söker kontakt med varandra och skyggar bort från den lika lätt. Livet blir än mer rotlöst då stadsförvaltningen tvingar dem att packa ihop och flytta på sig flera gånger i månaden, i vad som kallas “bergsjakt”, när medlemmar i kungahuset far genom parken för att besöka gallerier och museum. Är man ivägjagad kan man ta skydd i biografen Uena Star Movies som specialiserar sig på porrfilmer. 

Boken är tunn, strax över 150 sidor, och språket lågmält. Kazu betraktar, han deltar inte, det bidrar till känslan av utanförskap. Vi får uppleva det samtida Tokyo från Kazus perspektiv, men också glimtar av historien. Parallellt med minnena av arbete, fattigdom, födelse och död refereras det flitigt till kungligheterna – deras liv blir en sorts tideräkning för Kazu. Han lever i periferin av stora historiska händelser: sonen föds på samma dag som prinsen, han är med och bygger upp 1963 års sommarolympiad i Tokyo och när han till slut bor i Uenoparken rubbas livsbalansen av kungligheternas besök i parkområdet.

Det som framförallt driver berättelsen framåt blir läsarens egen vilja att lista ut hur Kazu faktiskt hamnat i Uenoparken. Så följer vi hans liv, från den enkla uppväxten, till giftermålet med frun Setsuko, födelsen av barnen, sonens förtidiga död, den urgröpande fattigdomen och de kringresande arbetena. Det hela kulminerar i 2011 års jordbävning utanför den japanska kuststaden Sendai och efterföljande tsunami och kärnkraftsolycka. Tokyo Ueno Station kan både ses som en frånvarande fars livskrönika och ett sorts återberättande av ett lands historia, sett från marginalen. 

Den kan också läsas som en kritik av det samtida japanska samhällets klyftor och grymma fallenhet åt att städa bort alla tecken på svaghet. Särskilt aktuell blir den med tanke på förra sommarens Olympiska Spel i Tokyo. Som ett lapptäcke av vittnesmål och betraktelser vävs det lilla livet in i historieböckernas milstolpar, naturkatastroferna i vardagen, alltihop med det snarare konstaterande än reflekterande språket  – reflektionen och ihoppusslandet är ett arbete som lämnas åt läsaren. På grund av romanens fragmentariska karaktär är det inte heller ett arbete att underskatta. 

Ett annat val man som läsare har är att istället flyta med Kazus blick på sin omvärld, som ägnar lika mycket uppmärksamhet åt de små tingen, som de stora. Minnen av livet och döden sammanflätade med vardagslivet i Uenoparken – informationsskyltar om rossorterna i rabatten och de förbipasserandes konversationer med varandra. Kanske är det just där som den är som bäst.