fbpx

Tiden är en mor – Ocean Vuong

Jag vet inte hur jag ska skriva den här recensionen, sa jag till en vän häromdagen. Ocean Vuongs författarskap är ett som jag återkommit till i flera år. Diktsamlingen Natthimmel med kulhål (Night Sky with Exit Wounds) väckte en fanatism i mig som hör tonåren till; överallt bar jag med boken, strök under och skrev i marginaler, studerade varje interpunktion med otrolig uppmärksamhet. Med romandebuten En stund är vi vackra på jorden (On Earth We’re Briefly Gorgeous) kom hängivenheten upp igen, och det är ovanligt för mig – jag har aldrig varit en duktig fangirl. Det går såklart inte att säga vad som är min egen mystifiering av Vuong och inte; men det som uppstår mellan diktsamlingen och romanen tänker jag som ett exempel på när konst känns magisk. 

Det är något med hur Natthimmel med kulhål med sin lyriska gåtfullhet får en annan typ av sublimitet med den klarhet som prosan i En stund är vi vackra på jorden skapar. I författarskapet återkommer Vuong till sina teman och erfarenheter. För mig innebar det att mitt första möte med exempelvis symbolen “hårda tänder” var öppet, med tolkningsutrymmet poesi erbjuder, för att sedan slutas när romanen kopplar tänderna till något specifikt och konkret; i detta fall Trevor, vars kärleken är våldsam och öm. När jag läser Vuongs senaste diktsamling, Tiden är en mor (Time is a Mother), funderar jag över hur man går in i ett författarskap påverkar läsningen. 

Vad gör ordningen man läser verken i? Hur man kom i kontakt med författarskapet? Vilka förväntningar man börjar med? Klart är att det påverkar. Är det då relevant att tala om den besvikelse jag känner över att Tiden är en mor inte överraskar så som jag hade hoppats? Vad är det för kritik att skriva att det är för att jag känner igen symboler och teman? Är inte ett enhetligt författarskap precis vad många eftersträvar?

Trots att det går emot min uppfattning om subjektivitetens oundviklighet kommer jag fram till att recensionen måste ske ett steg utanför min inre fangirl. Hon som är besviken får inte vara med, helt enkelt för att jag ska kunna skriva den här recensionen. 

Så:

Boken är till de döda. Till Peter och till min mor, som det står på första sidan av Ocean Vuongs senaste diktsamling. Tiden är en mor är i sorgen, märkt av Vuongs egen mors bortgång i cancer. Den är även annat; med ett elastiskt språk som inte tummar med precisionen rör dikterna hur det är att leva i exil, som homosexuell där andra anser det vara fel och i skrivandet.

Ocean Vuong (f. 1988) debuterade med diktsamlingen Natthimmel med kulhål 2016 och fick med sin andra utgivning, brevromanen En stund är vi vackra på jorden (2019), stort genomslag. Uppväxten i Saigon men utbildad och numera bosatt i USA präglar Vuongs texter. I En stund är vi vackra på jorden framträder det i en son som skriver till sin invandrade och inte läskunniga mor. Med det frågar boken: Hur når man fram när språket sviktar? När traumatiska händelser från Vietnamkriget präglar de som genomlevt det och de som fötts av dem? För Tiden är en mor är dessa frågor ett ramverk. Det centrala motivet är förlusten; sorgen efter. 

Boktitelns substantiv specificerar förlusten. Den beror på tiden och på mor. I bokens första del, av fyra, ber diktjaget modern: “Lova att du inte försvinner igen”. Men det som finns kvar av mamman är torra konturer i snö. Ett avtryck som ska töa bort, också av tiden tas ifrån. Senare i Tiden är en mor börjar dikten “Kära Rose” med en epigraf från Roland Barthes Sorgedagbok, vilken också behandlar en mors sjukdom och bortgång. Diktjaget tar vid med raderna: “Låt mig börja om nu / när du är borta mamma”. Samma försök att börja om, och göra om, syns annanstans i boken. Likt i Någonting svart av Jacques Roubaud, eller Erik Lindman Matas Pur – också de med tydlig anknytning till just Barthes Sorgedagbok – hamnar den desperat sörjande i de dokumenterade minnena. För minnet är som snö. Foto och film hugger den skenande stunden i sten, och ställer på så vis ögonblicket utanför tidens vittring. Men också: det förstenar. Vuong skriver: “Mina kära, så stilla, på fotografierna, som lik.”

I den tredje delen, som är bokens i sidantal nättaste men emotionellt tyngsta, gestaltas sorge- och minnesarbetet i att jaget spelar en video baklänges. Under tretton sidor, med titeln “Künstlerroman”, följer vi en man som rör sig bakåt i tiden, fram till att en död inte har skett. Fram tills “vännerna i framsätet ska sjunga igen, här i slutet”. Början är också ett slut. Men inte diktjagets – än? Direkt därpå följer texten “Skäl att vara kvar”, vilket är just vad det låter som: en lista på skäl att vara kvar (i livet).

Vuong uppehåller sig inte bara i de specifika och personliga förlusterna. I “Punkten” är det människorna, främst kineser, mexikaner och amerikanska urinvånare, som lynchades mellan 1830-1935 i Kalifornien; i dikten “Inte ens”, vilken refererar till Lil Peeps Star Shopping, är opioidkrisen och napalmbomber något som sörjs. Boken rymmer en kör av röster, och Vuong drar sig inte från att kritisera än USA, än läkemedelsindustrin. Det är mycket sorg och våld; det är också mycket skönhet, ömhet och natur. Med en lekfull slängighet i språk och form:


“där jag väntade på
             kollisioner killar hallå
lyssnar ni förlåt för
             att jag är användbar bara
i språket hör ni fortfarande”

Texten rör sig: är böljande vågrörelser över sidan, då och då samlad i ett prosaistiskt stycke, sen en köphistorik på Amazon för en f.d. arbetare på nagelsalong. Välkalibrerat balanserar Vuong mellan symbolik och direkthet, humor och allvar, ömhet och våld. Det är tydligt i dikterna av korta, snärtiga, och tragikomiska, formuleringar, som: “Vi får inte glömma, ett bårhus är också en samlingslokal.” och, min absoluta favorit: “Å nej. Sorgen blir intensivare. Så ohyfsat.” När aforismerna däremot råkar slå över i att kännas som ihåliga one-liners, vilket sker, är det genant.

(Tycker jag att det är genant? Eller är det min fangirl som spökar? Kanske att vi båda möts här.)

Det återkommande å- eller åh:andet känns spännande. Svulstigheten i ordet medvetandegör dikten och skrivandet, vilket skapar en nödvändig distans likt ett “ha” eller “hallå” gör. Så även med texten om text, där att skriva hakar fast på ett otvunget, men självklart sätt, vid att vara tvåspråkig men ändå känna sig sakna ett språk. I ett fall, när diktjaget ritar en smiley på en servett och frågar “vems gud?” i samma dikt, känns det slitet på ett omedvetet vis.

Tolkningen till svenska har, som med Vuongs tidigare böcker, gjorts av Andreas Lundberg, och om den kan man säga lite, som ska vara med en bra översättning. Men vid två tillfällen stör översättningen: “satkärring” och verbet “gänga” känns tidsmässigt malplacerat i bokens övriga språkbruk. 

Tiden är en mor är konstfull i hur den behandlar många stora och svåra ämnen – klass, queerhet, psykisk ohälsa, rasism, krig, skrivandet, sjukdom och död – utan att implodera. Istället känns det sammanhållet, även med Vuongs tidigare utgivningar inkluderat. Och det är mäktigt.

/

Bokrecension: Tiden är en mor – Ocean Vuong