Territoriella anspråk – Frans Wachtmeister

Den postkoloniala litteraturgiganten Edward Said (1935-2003) som etablerade begreppet orientalism hade eventuellt gråtit av lycka om han fått lägga vantarna på Frans Wachtmeisters (f. 1993) debutroman Territoriella Anspråk (ellerströms). Med ett Houellebecqskt prosaiskt flöde vaggas läsaren in i den svenska ungkarlen Hans avförtrollning och alienation som översättare på ett japanskt konstmuseum. Det inre sammanbrottet ter sig alltmer utåt agerande i en högteknologisk och naturskön miljö. Verkets röda tråd är att man inte kan göra tabula rasa av sig själv, att assimileringen är omöjlig och närmast äcklande i sitt esse.

Att vara på en plats som turist, där man får vada i kultur, vackra omgivningar och ”leva som en lokalinvånare” (dvs lajva övre medelklass) är inte alls detsamma som att stadga sig i en annan stad med allt vad grå AI-verktyg, munskydd och 60-timmars arbetsvecka kan innebära. Hans misantropa avgrundsdjup målas upp i ett högst övertygande språk bland ångande spahotell och toriiportar. Det är inte ett Sailor Moon-Japan med arkadhallar i glättig flärd. Romanen är överhuvudtaget ingen vurm för Österlandet á Sofia Coppolas Lost in Translation eller ett romantiserat insnöat landskap som i Murakamis berättelser.

Hans, som nyttjat sina utlänningsprivilegier på autopilot försätts i en slags kris när han tvingas passa upp den tyska gästforskaren Max Weiss (läses som maximalt vit) under en ofrivillig roadtrip. Weiss står för precis allt fetischerande som Hans avskyr. Han betraktar Weiss genom den äcklades blick och på en armlängds avstånd i jakten på buddhaskulpturer. För varje klunk Suntorywhisky Hans tar inne på rummet, undertrycker Weiss sitt västerländska ”barbarikomplex” i vad som idémässigt framhävs som ”världens säkraste och renaste land”. Det är en tafatt och pinsam assimileringsodyssé för tysken.

Han såg helt utmattad ut efter sin bekännelse, som om en bit av hans själ just hade dött … det hade suttit långt inne, men nu var det sagt. Japanernas överlägsenhet var bekräftad, Västs förfall verifierat

Till skillnad från Hans som är ett närmast asexuellt original, är Weiss en trånande japanofil och någon slags pick-me-girl som söker intellektuell bekräftelse och ragg bland valfri kvinnlig gestalt på tåg och spahotell. I sitt försök att vara kall och rationell kanske Hans hade mått bra av att vara en hårsmån mer sympatisk trots allt. Sekundärskammen kan vara en svår balansgång att gestalta för en debutant.

Wachtmeister gör klokt i att plantera en referens till den tyska folkloredemonen Mefistofeles, där man får anta att den naiva Weiss representerar Göethes Faust i det etiska dilemmat där han säljer sin själ till djävulen (Mefisto) för att få kunskap och erfarenhet i gengäld. Weiss försöker göra allt och lite till för att bli accepterad och åtrådd av de inhemska. Men det går ju inte. Att vara japan är ren biologi. Det är inte Hans xenofobiska mantra, utan Japan råkar vara ett av de länder som är striktast i världen med att utfärda både medborgarskap och permanenta uppehållstillstånd för dem som inte har japanskt blod via föräldern.

Kroppens oöverbrygglighet och den utomståendes dilemma är vad man som läsare tar med sig efter att ha färdats med både Shinkansentåg och fyrhjulsdrift i Wachtmeisters debutroman. Jag tänker på Schrödingers katt, fast invandrarversionen— att valfritt beteende är otillräckligt på samma gång. Du betraktas både som servil och ett hinder för de inhemska samtidigt som du är otacksamt ointegrerad om du duckar för konventionerna. I Wachtmeisters Japan är det förstnämnda värst. Som Hans uttrycker det för Weiss, så kan man bada i vita privilegier i det österländska kejsardömet. Ens sociala ställning blir ”ljusår högre” än för den gemene arabiska diasporan i Tyskland till exempel, men på bekostnad av att vara ett objekt. Det finns tio-femton västerländska troper att tillgå på menyn. Är man en expat får man leva som en Gaijin, en utlänning, enligt Hans. “Prata engelska. Säg fuck. Gå mot rött”— eller dra hem.

Det finns ingen jämbördig förening. Bara oförenliga kroppar. En längtan efter att äga, ett latent penetrationsbegär. Subjekt och objekt. Imperialismen försvann aldrig, den antog bara nya former

Wachtmeisters debutroman är en slags black pill-version av det moderna Japan. Det är en kväljande insikt när man inser att det inte är platsen så mycket som människorna som ger upphov till metamorfoserna inom oss. Varför ens söka sig till ett land som inte vill ha din västerländska nuna där? När AI översätter bättre än en själv, varför ens stryka språket medhårs? I Hans värld reduceras jaget slutligen till en kropp som fraktas och bogseras runt. Du kan inte skrubba bort ditt västerländska sunk i världens renaste land. Hans verklighet är i mångt och mycket vår allas verklighet.

Psykoterapi är till skillnad från tunnelbanereklam inte alls lika vanligt i Japan. I sin depressiva alienering försöker Hans söka sig till en terapeut på en amerikansk militärbas. En miljö i snar kontrast till duons Kyushu-resa. Runt om i världen finns 750 amerikanska territoriella bubblor där du hittar artificiella fruktflingor, Jeepar och tunga kängor innanför basens murar. I den amerikanska terapistolen försöker Hans bearbeta, men landar i en gordisk knut. Det är oförängligt. Symbiosen mellan den västerländska europén och det japanska samhället är omöjlig.

Det är rätt att just Wachtmeister (konstvetare bosatt i Japan sedan flera år) skildrar denna fabel utifrån där han själv står. Han lyckas sätta fingret på landets avdankade retrofuturism och dess halspulsåder samtidigt som den globaliserade expat-mardrömmen (Weiss) synas genom en kritisk blick. Du kan ljuga för dig själv och buga i nittio grader bäst du vill, men kroppen är ditt enda territorium.

Text: Jana Paegle